Hej alla där ute! Nu var det ett tag sedan, eller hur? Närmare bestämt 2 månader... Jag saknar fanficen förbaskat mycket! Jag har märkt att många har undrat var jag tagit vägen. Har jag slutat? 
Jag har nog inget riktigt svar på det. Jag bestämde mig för att skippa novellen ett tag, satsa på skolan och ridningen. Men jag saknar det så mycket. Jag ska verkligen försöka skriva så fort jag får en ledig tid, I promise. 

Men grejen är att jag tycker det är så jäkla kul att skriva noveller efter sin egen tanke. Så snälla, bli inte sura och tro att jag har lagt av, för anledningen är att jag bara inte haft tid. Evelina och jag har även försökt satsa på bloggen nu, Miles Apart. Så ja, det är rätt så mycket nu. 

 

Redan nu ska jag försöka skriva på kapitel 11. 
Ni ska veta att ni är bäst! Jag har fortfarande runt 40-50 besökare per dag, det gör mig så jäkla lycklig. Och alla kommentarer? Ni är för underbara. 

Jag kommer tillbaka med uppdatering, vänta bara! Puss ♥ 

Tidigare ur "I Miss You": Jag andades ut och lutade huvudet mot Harrys bröst. Någonstans där borde jag ha somnat, för när jag vaknade vid midnatt hörde jag någon ute i hallen. Harry sov medan jag drog efter andan och paniken spred sig. Jag knep ihop ögonen och väntade på mammas reaktion.
- Fuck, viskade jag i Harrys tröja. 

 Mammas ögon famlade mellan Harry och mig. Jag tittade på henne med en vädjande blick.
- What is... började hon. 
- Mom, avbröt jag. 
Jag gick snabbt fram till henne och tog tag i hennes arm medan jag bokstavligen släpade hennes stelna kropp till vardagsrummet. Jag tryckte ner henne i soffan. 
- First of all, John is passed. He broke up with me. I didn't tell you because I knew what you'd say. 
- Honey, please. I did'nt thought about John when I him. He's Harry Styles. I mean he's so famous even I know who he is. Sweetheart... You don't know what you're getting yourself into. I'm sure he's a lot older than you to.
- Mom, his 18! utropade jag. 
- Yeah, but how do you know that he acts like he's 18? 
Hon hade aldrig lagt sig i mina pojkvänner. Men när det kom till en kändis så var det tydligen inte okej. 
- I know him, viskade jag. And John were 23, you did'nt care about that. Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta.
- Annie... you wont get any privacy. Don't do this to me. 
- Mom please! skrek jag. It isn't about me, it's about you, isn't it? I actually think that you've forgot something. 
Jag sänkte rösten för att inte väcka Harry. 
- I only got 3 months left. I thought you wanted me to love and take care of these months. I think I love Harry. I don't care about people who hate me. I'll die anyways. Harry's my hero. If I did'nt met him, I would laying here crying about John. But I met him, and I'm the luckiest girl on earth. He understand me like nobody does. So please, don't ruin this for me now. 
Ögonen sved av mascara. Pulsen ökade. Älskade jag honom? Jag hade aldrig ställt mig själv den frågan. Det gjorde jag nog, antagligen.
Mamma tystnade.
- I'm so sorry. 
Jag såg hur hon kämpade för att inte börja gråta hon också. Hon omfamnade mig i en skakig kram.
- Why are you here anyways? frågade jag tyst.
- I were just going to get some things. I'll leave you now. 
Hon kysste mig lätt på pannan och gick iväg mot köket. Klockan slog 00:53 när jag gick in till mig igen. Harrys bröstkorg förflyttade sig upp och ner, sekund efter sekund. 
Jag tittade på honom och log. Sedan lade jag huvudet på kudden och placerade min hand på Harrys bröst. 
- If you only knew... viskade jag. 

~

Smärtan kilade sig igenom min kropp. Jag andades fortare och fortare medan jag spände kroppen för att inte skrika rätt ut. Svetten rann. Jag tog ett hårt tag i lakanet och förde den andra handen mot min mage för att försöka förhindra smärtan. Jag visste inte om jag sov eller var vaken. Jag kunde uppfatta saker, men att Harry befann sig i samma rum var out of my mind.
Plötsligt blev det för mycket för mig.
- I'ts killing me! skrek jag okontrollerat och satte mig rakt upp i sängen.

Ett par gröna ögon mötte mina. Harry grät hjälplöst medan hans hand kramade min. All smärta släpptes plötsligt ur min kropp och jag pustade ut. 
- What was that? fick han chockat ur sig. 
- I don't know... ljög jag mellan andetagen.
Det hade gått en månad sedan dessa smärtor kom. Ibland kunde dem hålla på i timmar. 
- Annie, you've been like this for hours. I'm afraid. Han bet sig i läppen.
- I'm okay now... viskade jag andfått.

Plötsligt drogs mina händer ur Harrys grepp och placerade sig automatiskt på njure medan jag vred mig av smärta. Det kom tillbaka. Jag gav ifrån mig ett ljud, en blanding mellan vrål, skrik och jämrande. I ögonvrån såg jag Harry som sökte efter ett sätt att hjälpa mig.

Jag försökte le, lådsas att det inte var så farligt. Men det gick inte. Jag vet inte hur många gånger jag vaknat av mitt eget skrik. Det var mitt liv, det var så här jag var. Jag konsentrerade mig innan jag gjorde allt jag kunde för att slappna av och få fram ett par ord. 
- I'll be back, viskade jag innan smärtan tog över och jag svimmade. 

---

---

LÄS DETTA INNAN DU GÅR! 

WAAH. Nu var det länge sedan jag uppdaterade. Men jag tänker faktiskt inte säga "förlåt". För det är min novell och jag skriver och publicerar då jag har lust, right? Nu fick ni ett kort kapitel, men bättre än inget. Redan nu kan jag förstå att många kommer bli lite förvånade efter detta kapitel. Jag kan säga att nej, Annie kommer inte att lämna novellen än. 

Hoppas ni gillade detta kapitel även då jag inte fick ut så mycket av det. Egentligen hade jag tänkt att kapitel 10 skulle bli något helt annat men nej, jag tänkte att något måste få hända så ni förstår att hon faktiskt är sjuk. 
Nästa har jag planer till som ni nog inte vill missa i alla fall :) 

Eftersom att jag har förlorat läsare pga min dåliga uppdatering så tar vi 15 kommentarer till nästa kapitel, stora kramar på er! ♥ 

Tidigare ur "I Miss You": Vi gick ner för trapporna. Harry öppnade portarna ut till höstkylan och vi båda drog våra kappor tätare runt kroppen. Hans varma hand snuddade vid min och jag rös i kroppen. 
- Are you cold? frågade Harry. 
- No, I'm fine, ljög jag. 
Jag frös så mycket att jag fick kämpa för att inte hacka tänder, men tydligen så märkte Harry det. Han flätade in sina fingrar i mina innan vi fortsatte ner för gatan. 
- Where are we going? frågade jag, som nu hade kommit på att vi faktiskt var påväg någonstans.
- You'll see! svarade han finuligt. 

Hela tiden tänkte jag på vad jag sagt. "I'm really glad you spilled coffee on me". Varför sa jag så? Jag skulle berättat att jag var sjuk. Jag förstörde allt för oss båda genom att göra så här. Men samtidigt så kändes det som om jag skulle leva varje dag som om det vore den sista, för jag visste ju aldrig vad som skulle hända härnäst. Och med Harry kändes det helt underbart. Att han ens höll min hand var underbart. 
Vi gick ett tag i tystnad innan vi kom ut från den stora delen av staden. Mörkret hade lagt sig för längesen men stjärnorna lös vackert upp himlen som tusentals lampor. 
Min näsa hade fryst så mycket att jag var tvungen att andas genom munnen. Små rökmoln virvlade sakta ur min mun varje gång jag andades ut. 
Vi kom fram till en avskild del av en park där vi satte oss ner på en träbänk. Jag lät min andra hand krypa ner i jackfickan eftersom att jag knappt kunde röra på den. Harry vred på sig mot mig. 
- Take my hand, sa han och hållde handen som han inte höll i min. 
Jag tittade osäkert på honom, sedan tog jag försiktigt upp min hand ur fickan och lade den i hans. Han kramade försiktigt båda mina händer med sina varma. Jag rös till av behag och log mot honom. 
- Well, I was thinking that maybe I should tell you about myself... But I guess you're allready know pretty much, don't you?  
Jag tittade ordentligt på honom. Kunde inte förstå att han faktiskt varit min idol en gång i tiden. Att jag varit en av de där skrikande fansen. Nu var han bara en kille. 
- Yeah, suckade jag. 
Vi såg på varandra i några sekunder och han kramade mina händer igen. Så satt vi ett tag, i tystnad. Då och då tittade Harry ner på sin klocka som om han väntade på något.  

Jag tittade in i hennes bruna ögon. Hon var inte som dem andra. Jag bet mig i läppen, jag hade aldrig känt så här förut. Det var som om jag inte kunde behärska mig. Tjejen som satt framför mig var den vackraste flicka jag sett. Trots att jag knappt kände henne så ville jag bara dra fingrarna genom hennes korta hår och kyssa hennes perfekta läppar. Jag ville säga allt det där till henne. Att hon var speciell. Men det skulle inte passa sig. 
Annie såg osäker ut, det var som om hon tvekade. 
- I was born in the 9th of september 1994 in Canada, where me and my family lived, började hon.
1994. Då var hon alltså 18 år, lika gammal som mig. Jag fortsatte stirra in i hennes ögon för att inte störa henne. Hon famlade med blicken som om hon inte vågade möta mina ögon. 
- My father died when I was very little, I think I was about 5 years old. 
- Oh, I'm sorry, sa jag försiktigt.
Hon tittade snabbt in i mina ögon och log innan hon fortsatte. 
- My brother was 13 by then. He loved my dad were much and got ruined when he died. So he...
Annie bet sig hårt i läppen. Jag satt stilla, men jag var beredd på vad som helst.
- He left us, fortsatte hon. Hon såg ut att bli tom på luft, förvånad över det hon precis sagt. He began a long walk that he thought would take him to our uncle, but after a week we got a phone call from the police.
Hon började blinka fortare och fortare och jag såg att hennes ögon fylldes med tårar, men hon kämpade på. 
- They said that Andy died in a train accident. 
Tårarna rann okontrolerbart ner för hennes kinder. Jag reagerade blixtsnabbt och tog hennes hand innan jag hunnit tveka. Hon lugnade snabbt ner sig och ansträngde sig för att sluta gråta.
- I just... hon tittade upp. Miss both of them so much. 

Jag tittade in i hans ögon, och först då stannade jag upp. Han var så omtänksam, det kändes verkligen som om han brydde sig om varenda ord jag sa. Det räckte att jag bet mig själv i läppen eller tog ett för snabbt andetag och han kramade min hand. 
Plötsligt högg det till inom mig, jag var tvungen att berätta det. Att jag skulle vara död om knappt 3 månader. Att det inte var någon idé att träffa mig eftersom att hans kändisliv skulle förstöras när jag... dog. Mina lungor andades ännu häftigare och den här gången flätade han in sina fingrar i mina. 
- What is it? frågade han.
Jag ville inte berätta det. Efter 18 år i mitt liv hände det äntligen något. Om jag aldrig träffat Harry så skulle jag nog sitta inne på mitt rum och gråta över John vid det här laget. Men jag var tvungen.
- I have to tell you something more, viskade jag. 
- What? frågade Harry hjälplöst.
Jag tvekade. Det var sista gången jag kände så här för någon. Jag tittade deppat på hans stora händer. Jag kunde bara inte berätta det för honom, jag hade aldrig mått så bra.
- I'm really glad you spilled coffee on me, sa jag och log.
- I'm glad I did, sa han och log generat tillbaka.  
Harry tittade ner på mina läppar. Nej... 
- Seriously though, what are we gonna do?
Jag hållde kvar min hand i Harrys men tittade bort när jag såg att han närmade sig mig. Han andades ut. 
- We could go for a walk, fortsatte han.
- But you said you didn't... 
- C'mon, sa han ivrigt och drog med sig mig ut. 

Vi gick ner för trapporna. Harry öppnade portarna ut till höstkylan och vi båda drog våra kappor tätare runt kroppen. Hans varma hand snuddade vid min och jag rös i kroppen. 
- Are you cold? frågade Harry. 
- No, I'm fine, ljög jag. 
Jag frös så mycket att jag fick kämpa för att inte hacka tänder, men tydligen så märkte Harry det. Han flätade in sina fingrar i mina innan vi fortsatte ner för gatan. 
- Where are we going? frågade jag, som nu hade kommit på att vi faktiskt var påväg någonstans.
- You'll see! svarade han finuligt. 

---

---

Well, kapitel 8 done! Ni får vara beredda på att det kommer att gå ganska fort nu i början, det är en del av berättelsen. Tänkte också påminna er att det här är en sorglig, så lyssna gärna på deppmusik medan ni läser. Det gör jag, och jag börjar gråta även fastän jag inte skriver något sorgligt. Jag vet ju liksom vad som kommer att hända, hihi. 

Tack för så många kommentarer, ni gör mina dagar! 25 till nästa yep. 

- Annie Davies! röt någon.
Jag hoppade till och höjde försiktigt huvudet. Mrs Adams stod några decimeter framför mig och med ens förstod jag att jag somnat mitt under mattelektionen. För en gångs skull kommer jag i tid, och då somnar jag... typiskt.
- I'm sorry Mrs Adams, it won't happen again. Jag tittade bort för att inte börja skratta åt hennes buskiga ögonbryn och det stora svarta håret.
- We... började hon, men avbröts av den höga signalen av ringklockan. Det var rast.
Jag plockade snabbt ihop mina saker, trängde på mig jackan och sprang ut genom dörren. 
- Wait, Ms Davies! skrek min lärare, men jag struntade i henne. 
Väl utanför skoldörren satte jag mig på trappan och tog fram min telefon. Ett sms från Harry välkomnade mig hjärtligt. 

From "Haz" 08:38: Hi, I just thought that maybe I should pick you up tonight? It's pretty cold outside now. :)
To "Haz" 08:39: Aw, that's sweet of you! But I can walk :) 
From "Haz" 08:41: Naaah, I insists! x

Jag gav upp och smsade min adress till Harry. 

Jag kämpade mig trött igenom skoldagen innan klockan blev 15:45 och det äntligen ringde ut. Jag skyndade mig ut genom skolans port och småspang enda hem. 
- Is somebody home!? ropade jag ut i lägenheten, även då jag visste att mamma jobbade vid det här laget.
Jag tog fram en skål och fyllde den med mjölk och flingor. Ivrigt tog jag en sked innan jag bar med mig flingskålen in till mitt rum och ställde den på skrivbordet.
- Okay. Clothes, sa jag upphetsat för mig själv och började rota igenom garderoben. 
Jag tog stressat på mig en stor, vit stickad tröja och en vinröd scarf. Jag pillade i örhängen i örsnibbarna och rufsade till mitt korta hår. Det fanns liksom inget annat att göra med det.
Jag lät skeden dyka ner i flingorna och föste hungrigt in den i min mun. Klockan var 16:54, om en halvtimme skulle Harry dyka upp. Mitt hjärta började klappa vilt. Jag gick in på toaletten och suckade medan jag stirrade mig själv i spegeln. Jag böjde mig ner och tog fram min nessesär, sminkade mig snabbt och lade sedan ner den igen. 
Plötsligt öppnades dörren.
- Um, hello? ropade jag ut i hallen.
- Hi honey, I'm home early today! hördes mammas röst. 
Jag suckade och gick ut till henne. 
- Where are you going? frågade hon misstänksamt när hon möttes av mitt sminkade ansikte. 
- Out, svarade jag kort.
- Yeah, but with who? 
Jag bet mig själv i läppen och försökte för allt i värden komma på en bra ursäkt. 
- John! sa jag snabbt. 
- Oh! mumlade hon. 
Jag böjde mig ner och knöt på mig mina svarta skor. Hade jag allt med mig...? Mobil, pengar... Ja, allt var nog med. 
- Well, I must be going! sa jag högt. I won't be to late! 
- Okay, have fun.
Jag satte på mig min kappa och drog en mössa över huvudet innan jag försiktigt öppnade handtaget. Innan jag började gå ner för trapporna så kollade jag min mobil en sista gång. 17:27, perfekt. 
När jag öppnade ytterporten så drog jag genast efter andan, en vit bil stod parkerad utanför. Harry stod lutad mot bilen och tittade genast åt mitt håll när jag kom. 
- Hey! ropade han. 
Jag rodnade. 
- Hey, have you been waiting long? frågade jag. 
- Nah, I was early! Well are you coming? skrattade han. 
Med hjärtat utom kontroll gick jag ut till harry som öppnade bildörren åt mig. 
- Ladies first! 
- Thank you! 
Jag satte mig på det sköna bilsätet och Harry likaså. 
- I thought I would ask you, is it okay for you to be at my place or something? Starbucks is so... open, avslutade han. 
- Of course! 
Vi skulle alltså vara hemma hos honom. My God. 
- Thanks, log han. 

Vi åkte i 10 minuter tills vi kom till en lägenhet som liknade min. 
- Are you living here alone or... började jag.
- Yeah, for now. 
Vi gick ur bilen och upp till Harrys lägenhet som visst var 100 gånger så stor än min. Harry log överdrivet och slog ut med armarna.
- So, what are we gonna do? 
- I don't know, skrattade jag. 
- Well, at first I really want you to tell me more about yourself. 
Vi satte oss i soffan med en chipspåse i högsta hugg. 
- Well, where am I supposed to start? famlade jag. 
Harry svarade inte, bara satt där och log. Han svalde.
- Let's pretend that you're telling your lifestory for a new diary, sa han lungt och borrade in sina smaragdgröna ögon i mina. 

---

---

Tja, I don't know. Kort blev det, men det hade blivit lite konstigt om jag skulle fortsatt så ni får förlåta mig! Har riktigt svårt för det här med början på noveller. Men, det ska nog gå bra när vi kommit en bit! Redan nästa kapitel kommer ni nog inte vilja missa, en massa saker kommer att hända, ba dum tss. 
Hoppas ni gillade den i alla fall, 25 till nästa pretty please? 

Senare samma kväll....
Jag lutade mig mot väggen i sängen och stirrade på mobilen framför mig, Harry's telefonnummer så gott som skrek efter mig. Jag tvekade - vilket jag hade gjort den senaste timmen - innan jag försiktigt klickade på "send message"
To "Haz"19:53pm: Hey, It's Annie :)  

Mitt hjärta slog ett dubbelslag. Jag reste mig upp ur sängen och slet av mig de tighta jeansen jag haft på mig under dagen och satte på mig ett par slappa pyjamasshorts. Det dröjde inte länge förrän sms-signalen plingade till och jag slet snabbt till mig mobilen.

From "Haz" 19:55pm: Hey! I was wondering if you'd ever text, haha. What are you up to? x. 

To "Haz" 19:56pm: Nothing really, sitting on my bed with the phone, haha. And you? :) x 
From "Haz" 19:58pm: Same here actually, but with my boys ;) By the way, is it possible for you to be at Starbucks 6pm tomorrow? x.

Jag bet ihop käkarna och tittade tveksamt på texten. Det var något med Harry som jag fastnat för. Det var svårt att förklara. Att han en gång varit min största idol var inte grejen. Att han just nu satt tillsammans med Niall, Liam, Louis och Zayn i en soffa var obegripligt, ändå var det inte det som gjorde att jag ville fortsätta prata med honom. Det var en ny känsla. 

To "Haz" 20:00: Yeah, absolutely! Why? x 
From "Haz" 20:04pm: I'm just a bit interesting, wanna hear more about you! x. 
------------------------------------------------------------------
- Ey Harry?
Zayn kastade ett chips mot mitt håll och jag fångade den skickligt med tungan. 
- Yeah! utropade jag glatt och skrattade.
- Who are you texting man? We're playing Fifa here! klagade Niall. 
- I'm coming, mumlade jag. 

Alltså, Starbucks klockan 6 imorgon. Shit, den där tjejen hade fastnat i mitt huvud. Jag var nyfiken, vad var det hon hade att berätta egentligen?  
- Harry, seriosly, c'mon! sa Louis högt. 
- Wait, muttrade jag. 
Liam kom och satte sig närmare mig. För nära.
- Annie? Annie who? Han blev genast seriös. 
- "Annie Nothing", försäkrade jag honom om.
- Oh, alright, fnissade han.
Det är klart att han inte skulle bry sig om vad jag sa. 

- My thumbs are hurting, klagade Niall. We've played for like 2 hours and all Harry's doing is texting. 
Niall reste sig upp ur soffan, sträckte på sig och gick in till hans sovrum. Han kom tillbaka några sekunder senare bärandes på en gitarr. 
- Niall, no... protesterade Zayn. 

Med lite klagomål från olika håll slutade det med att Fifa var avstängt och vi satt utspritt tillsammans med Nialls gitarr. (Sätt gärna på little things för mer feeling^^) Niall tog de första ackorden och Zayn var snabb med tonerna. 

- Your hand fits in mine like it's made just for me, but bear this in mind it was meant to be. And I'm joining up the dots with the freckles on your cheeks, and it all makes sense to me.
Liam tog ett snabbt andetag och körde sitt solo. 
- I know you've never loved the crinkles by your eyes when you smile. You've never loved your stomach or your thighs. The dimples in your back at the bottom of your spine, but I'll love them endlessly.
Zayn hängde på och de sjöng refrängen tillsammans.  
- I won't let these little things slip out of my mouth. But if I do, it's you, oh it's you they add up to. I'm in love with you and all these little things.
Louis harklade sig.
- You can't go to bed without a cup of tea and maybe that's the reason that you talk in your sleep. And all those conversations are the secrets that I keep, though it makes no sense to me. 
- I know you've never loved the sound of your voice on tape. You never want to know how much you weigh.
You still have to squeeze into your jeans, but you're perfect to me, sjöng jag hest. 
Vi sjöng refrängen innan det var dags för Nialls solo. 
- You'll never love yourself half as much as I love you. You'll never treat yourself right, darling, but I want you to. If I let you know I'm here for you. Maybe you'll love yourself like I love you, oh.

Vi sjöng klart låten och Niall drog det sista slaget med sitt plektrum. 
- We should do that more often, sa Zayn. 
- It reminds me of the bungalow-time, log Liam. Just us and the guitar. 
Plötsligt plingade min mobil till igen.
- Though I do wanna know who that is! skrattade Louis. 

---

---

Tjoho, 1 dag mellan kapitlerna, aplåd till mig!  

Vill säga tack ännu en gång, och en sak till; jag har inga "kommentarskrav", vill bara att så många som möjligt ska kommentera vad ni tycker. Med tanke på att det är runt 60-100 varje dag som läser :) 
So, 20 till nästa, pleaase? 

---

~ ANNIE's PERSPEKTIV

Min puls ökade för varje sekund. 
- Oh my God, I'm so sorry! utbrast han. 
Jag kände hur mina bleka kinder hettade till och allt jag såg var Harry. Folk samlade sig omkring oss, blickar vände sig mot vårat håll. 
- Are you alright? 
Harry viftade hjälplöst med armarna som om han skulle kunna få bort det glödheta kaffet från mina kläder med hjälp av häxkonst eller något. 
Jag slet motvilligt blicken från hans vackra ansikte medan min normala andning kom tillbaka. 
- I'm fine, sa jag pipigt. 
- Are you sure? 
Harry böjde sig ner närmare mitt ansikte, självklart kunde jag inte låta bli att titta på honom, och med ens kom hjärtklappningarna tillbaka. Jag nickade ivrigt. 
Han brydde sig verkligen inte ett dugg om alla blickar, vilket var charmigt. 
- I can't leave you like this... mumlade han och tittade sig omkring.
Jag samlade mig.
- Really, I'm fine! I have like 15 minutes home so It's okay, honest! 
Han bet sig i läppen och tvekade. Han var så söt. 
- Okay... mumlade han. 
- Do you want a new coffee sir? frågade kassören. 
- Two, sa Harry, utan att vända sig om.
Jag drog efter andan. Två? Harry Styles bjöd mig på kaffe. Jisses. Han såg direkt mitt ansiktsuttryck.
- The least I can do is buy you a coffee. Han log.
- Here you go! 
Harry vände sig om och tog emot två nya koppar med kaffe. Till min förvåning gav han inte den ena till mig, istället gick han iväg längre in i den mörka delen av Starbucks och ställde sig framför ett bord. Han nickade mot en av stolarna och jag satte mig ner, han också. Jag lade min mobil på bordet och tog emot en av kopparna. 
- Thank you, sa jag och log. 
- I'm really sorry, sa han igen. 
Jag log och bet mig i läppen.
- What? frågade han. 
- It's just... you're acting so... normal.
- Ain't I normal? han log sitt generade leende. 
- You're Harry Styles, sa jag sakta. 
Hans leende slocknade lite. 
- Could we just leave that for now? 
Jag förstod vad han menade. 
- Sure. 
- So, what's your name? frågade han artigt.
- Annie Davies, sa jag och log. 
- And who are you? skojade jag med en piece av allvar i rösten.  
Först blev han förvånad, men med ens förstod han min lek.
- You can call me Haz, nice to meet you. Han skrattade högt, hans charmiga, lite blyga skratt fick mig att rodna hemskt. 
- Tell me about yourself, sa han. 
- It's not so much to tell actually, svarade jag lågt och log osäkert. 
- Now there must be something, I'm sure! 
Jag tittade in i hans busiga, gröna ögon. Jag kände mig säker. Skyddad liksom.
- I wish I could tell you everything from start to end, but it's complicated. 
Jag suckade, slog igen ögonen och bet mig i läppen. Kanske var det inte så bra sagt.
- I'd love to hear it. 
Plötsligt tog Harry ett tag om min mobil med sin stora hand och låste snabbt upp den. 
- What are you doing? frågade jag nyfiket. 
- Wait, mumlade han. 
Efter några sekunder räckte han över den till mig igen.
- Here you go, so you can call me and tell me everything you wanna tell. Now, I think It's time for you to go home and change clothes. And... sorry again.
- Thank you Haz. Jag svalde för att inte få svårt att andas och log mot honom innan jag reste mig upp och gick mot dörren. 
Plötsligt tog någon tag i min kappa och drog i den. Jag vände mig kvickt om och möttes av en flicka på 12-13 år.
- You do know that that was Harry Styles, do you? viskade hon. 
- Yeah, sa jag snabbt och log innan jag öppnade dörren och gick ut på Oxford Street igen. "I just havn't faced it yet", viskade jag för mig själv.

---

---

Well, jag skrev faktiskt om det här kapitlet 3 gånger.. hade först tänkt mig något helt annat, men då hade det gått lite för fort. Jag har en tendens att skriva lite för fort, till exempel så tog min första fanfic slut på bara 9 kapitel... Men jag är redo för kapitel 6, och förhoppningsvis så ska jag försöka skriva klart det redan imorgon. 

Tack för alla fina kommentarer guys, hela 32 kommentarer har jag fått på kapitel 4. Thank yooou ♥ 

Vi kör 25+ på denna, right? 

NÅGRA DAGAR SENARE...

Ett tjutande ljud trängdes in i mina öron och jag slängde automatiskt min hand mot väckarklockan medan jag gäspade trött. Klockan var 06.31 den 31 oktober, dags för ännu en skoldag. "Just a few more seconds".. viskade jag. Jag blundade en aning och några sekunder senare slog klockan 07.12. "Shit!" Att jag alltid skulle komma för sent. Snabbt drog jag i fötterna i mina tofflor. Jag reste mig stelt upp ur sängen och satte mig vid mitt skrivbord. Jag kletade på mascara på mina ögonfransar och drog en kam genom mitt korta hår. 

Jag skruvade tillbaka locket på mascaran och slängde i den i nessesären.
Pyjamasen drog jag av mig, sedan var det dags att klä på sig. Det fanns ingen tid att krångla med kläder nu, så jag tog gårdagens kläder vilka jag älskade. Ett par jeans, en vit skorta och över det en brun stickad tröja. Jag tog ur en ljusbrun sjal ur byrålådan och virade över mitt huvud, sedan ställde jag mig framför spegeln. Jag gick ut till köket där mamma omfamnade mig i en varm kram. Hon hade blivit väldigt hjärtlig det senaste året, dock behövde jag ju inte fundera så mycket på varför.
- Morning... gäspade jag.
- Morning, sa hon högt. I've done breakfast for you.
- Thanks.
Jag satte mig vid bordet och började bre en macka.
- Wait, darling. Mamma tittade ner på sitt armbandsur.
- Shouldn't you be on your way by now? 
- Yes, I know, muttrade jag. 
Jag tog min macka och proppade i mig den medan jag satte på mig jackan.
- You'll be hungry! protesterade mamma.
- I'll stop by at Starbucks! Jag gav henne en snabb puss och gick ut på gatan med väskan över axeln. 

På väg upp för Oxford Street fick jag en obehaglig känsla i magen. Gatan var som vanligt full med folk och det skulle garanterat bli trångt att gå upp för den. Plus att det nog skulle ta ett tag. Jag kastade en snabb blick på Starbucks. Tvekade, aldrig att jag skulle komma till skolan i tid. Hungrig var jag och kallt som tusan var det ute.  Snabbt småsprang jag mot skylten och tittade in genom fönstret. Kön var lång, men en varm choklad frestade mig oerhört mycket. Jag öppnade dörren och möttes av den varma luften och den välbekanta doften där innefrån.  Åh, jag ville bara stanna där hela dagen. Jag tittade mig omkring lite och ställde mig i den långa kön. Som alltid när jag fick tid över halade jag upp min iphone ur fickan och scrollade igenom instagram. Jag tittade upp och min blick for fram mot killen framför mig. Han hållde i en svart iphone och scrollade igenom instagram precis som jag. Jag drog efter andan när det orangea fältet med news kom upp. 25573 gillningar, whaat? Min nyfikenhet tog över och jag gjorde mitt bästa för att komma så nära honom som möjligt för att lyckas se vad hans användarnamn var. Kön gick ett steg framåt och med ens stoppade killen ner sin mobil i fickan och mitt hopp släcktes. Nu var han framme vid kassan. 
- A cup of cappucino please. 
Jag kände med ens igen hans röst. Var hade jag hört den förut? 
Mannen i kassans blick fastnade på killens ansikte. Han stod stilla ett tag innan killen gjorde ett ansiktsdrag och mannen i kassan harklade sig.
- Of course! 
Han försvann för en sekund. Killen framför mig plockade upp sin mobil igen, denna gången gick han in på twitter. Jag lutade mig fram och försökte ivrigt se vem han var, medan den förvånade mannen i kassan kom tillbaka.
- Here you go sir, sa han vänligt och räckte över den varma koppen. Killen stoppade ner sin iphone i fickan igen och tog emot koppen med sina stora händer.
- Thank you!
Hans röst störde mig. Jag försökte fördärvat komma på var i allsin dar jag hört den. Mitt i allt glömde jag att jag stod ungefär en cm från hans axel. Killen vände sig tvärt om, men det var försent. Koppen träffade mig i magen och den glödheta kaffen välde över mina kläder. Jag skrek av smärta. 
- Oh my God, I'm so sorry! utropade killen. 
Jag andades häftigt, sedan kollade jag snabbt upp på honom. 
Lockigt, brunt hår, stor näsa, gröna ögon och en stor mun med smilegropar. Det kunde inte vara han, det kunde det bara inte... Mitt hjärta klappade ännu snabbare. Min mun formade troligen ett O och jag stirrade storögt på honom. Där stod jag, med blöta kläder fyllda med kaffe, och stirrade på Harry Styles.

---

---

För det första, I'm sooo sorry att det här kapitlet kommer så sent. Men jag har en ursäkt, det har nämligen hänt lite saker, personliga saker alltså. Men nu är det i alla fall uppe, och jag hoppas att ni gillar det. Hann tyvärr inte läsa igenom detta så det var säkert några småfel här och var, men hur som helst...
Jag ville verkligen få fram det här med Harry och göra klart det med John så fort som möjligt, då jag tror att novellen blir rörig och lång annars. Så jag hoppas att ni tycker att det här var okej! 

25+ till nästa va? :) 

Ännu ett länkbyte med min fina vän, hon är värd alla läsare som går att få. Evelina är verkligen pro på att skriva, och nu har hon precis börjat på sin femte fanfic Break of Dawn. Läsläsläs people. 

"Liam Payne, ung och redan högpresterande läkare på London Bridge Hospital. Trots sin ålder kunde han mer än de flesta. Läkaryrket hade gått i släkten på hans fars sida vilket gett han stora fördelar och tips vilket ha gjort honom till den han är idag. Som specialist inom cancer har han hjälpt många unga och äldre. Men han har även andra intressen som musik som han är med i ett lite mindre band vid namn One Direction. Endast på hans fritid hade han tid med sina fyra kompanjoner. En dag rullar Stephanie in med hjärtstillestånd. Liam får Stephanie som patient och blir ansvarig över hennes värden och hälsa. Oväntade komplikationer med cancer betyder det en långvistelse på sjukhuset. Men att ha varandra så nära dygnet runt måste man ju komma varandra närmare. Men vad leder det till?"

Klicka på bilden för att komma till den.

Detta har hänt: Jag började pilla på ringfingernageln medan jag tittade djupt in i spegeln. Mamma skulle bli dödsrädd över bara blåtiran. 

Mitt i allt hade jag glömt gårdagen. Jag var ju påväg till John, inte visste jag vad som skulle vänta. En regäl utskällning eller tårar? Det kanske bara var ett misstag trots allt? 

Allt hände så fort, jag hade inte tid att tänka på såhär mycket samtidigt. Jag andades in och ut. 

- It's okay Annie, relax. 

---

ANNIE'S PERSPEKTIV. Jag tackade Lou för hjälpen och spatserade fram över gatan på väg hem. Mina trasiga kläder låg nerproppade i min väska. Mitt hjärta dunkade fortfarande i 190 och jag var rädd som fasen. Hela tiden tänkte jag på gubbarna på gatan. John var som förfluten gämfört med dem. Jag snubblade då och då till på mina klackar, även då dem var låga. Gatan var nästan helt öde, ingen var ute nu, en lördagmorgon klockan 08:58. Jag rättade till en slinga som åkt  fram i ansiktet för att sedan rota fram min iphone. Jag satte i hörlurarna i öronen och scrollade igenom listan igen. Musik fick mig alltid på glatt humör. Inte för att det var speciellt troligt att det skulle funka nu, men vem vet? Chasing Cars, 4,26 minuter lång. Jag lät ögonen falla igen och nynnade i takt med musiken. 

Plötsligt kände jag en hand landa på min axel. Jag stelnade till, min kropp frös till is. Mitt hjärta tog - om möjligt - ett dubbelslag och jag tvekade innan jag vände mig om. 
Men det var ingen gubbe som stod där, det var John. John Brown. Jag drog snabbt ur hörlurarna ur öronen och tittade på honom, uppifrån och ner som om han vore en främling eller något. Jag fyllde mina lungor med luft och fick till slut ur mig en mening.
- What do you want? What are you doing here? Wasn't it you who "couln't keep pretending"? 
Jag fräste ur mig allt jag hade i tankarna utan att tänka på hur John kände. Visst, jag trodde att han var förbannad på mig. Men det såg inte så ut. Han såg ledsen ut. Jag drog efter andan när jag såg han bita sig i läppen och titta ner i marken. 
- Annie, we really need to talk. 
- Uhm, yes we do! jag nickade snabbt. 
- Starbucks? han log hopplöst och höjde axlarna. 
- Sure, svarade jag. 
Vi gick lite osäkert någon meter ifrån varandra. Eftersom att detta skulle ta någon timme så beslutade jag mig för att höra av mig till mamma i alla fall. Jag kastade en snabb blick på John innan jag försiktigt tog upp min mobil ur fickan igen. 

To "Mom" 09:12: I know you're like worried as hell now but I'm alright, spend the night with John. My phone died. I'm with him now, I'll be home in a hour or two. x Annie

Jag var helt usel på att ljuga. Inte ens ett sms kunde jag få till utan att det skulle höras hur mycket jag ljög.
Jag bet mig i läppen och klickade på "send". 

Väl framme vid Starbucks gick vi in och satte oss vid ett bort. I 5 minuter satt vi där utan att säga ett ord till varandra. Jag vred försiktigt ögonen åt hans håll.
- I... sa vi i kör. 
Det blev tyst igen och vi nickade mot varandra. Pinsammare kunde det inte bli.
- I wanted to say I'm sorry. The text I sended you, I realized that it was a bit, strange.. 
- Yes, a bit deep huh... 
- What I'm trying to say is... I'm...
Jag tittade djupt in i hans vackra ögon, dem som jag fallit för. Han svalde hårt och jag såg hur nervositeten trängde sig in i honom.
- ... not in love with you. 
Han öppnade munnen som om han inte förstod vad han just sagt. Även jag blev en aning förvånad, jag menar, sms:et kunde ju ha varit fake, typ. En ilvåg med frågor vällde över mig på nytt. Han ville förstås inte vara tillsammans med mig nu när jag bara hade 3 månader kvar att leva. Han var för svag... Jag tittade på honom, satt stilla med blicken. Han såg osäker ut. Det var någon annan. 
- Is there someone else? Jag blinkade.
Han skakade hastigt på huvudet. 
- It has always been you. No one else. Never. 
Han bet sig sådär sött i läppen igen.
- Is it because of my sickness or...
- No! avbröt han mig. No. 
- Why then...? jag kisade med ögonen, som om jag när som helst skulle börja gråta.
- Before, every second I spend with you was like a second of perfect. Everything was perfect. But things have changed. 
Han vände bort blicken. 
- It's me, not you. 

Jag suckade inom mig. Det lät som om vi var i en typisk kärleksfilm, killen gör slut med tjejen. "It's me, not you." Pfft, kunde han inte komma med något eget. Någonstans bland mina känslor kände jag mig skrattretande, trots att jag hade ögonen fyllda med tårar.
- I have to move on. And, what I mean is that I don't think that this should go too far.
- I don't understand, fick jag ur mig. 
Han bet sig i läppen igen, såg fortfarande närvös och obekväm ut. Plötsligt fick jag känslan av att vi var med i New Moon eller något, och självklart var jag tvungen att spela mig in i filmen.
- You don't love me. 
Jag svalde hårt. 
Han tittade på mig uppifrån och ner.
- No. 
Det räckte nu, det var droppen. Jag knäppte igen min smutsiga kappa, lät väskhandtaget glida in till armbågen och reste mig upp för att gå.
- Annie... protesterade han.
- If you don't want me, It's okay, really. 
Jag masherade ut från Starbucks med snopen min. 

Inte tog det lång tid att komma hem. Ungefär 10 minuter. Jag ryckte till i handtaget, men det var låst. Jag böjde mig ner och lyfte mattan för att sedan ta fram nyckeln och låsa upp. 
- Hello...? Jag tittade mig omkring. Nej, ingen var hemma. 
Jag tog upp min mobil för att titta om mamma svarat, och det hade hon.

From "Mom" 09:22: Yes, I was worried. But okay, make sure you'll tell me next time. I'm on work now, had to jump in for Miss Smith. I'll be home at afternoon. Love mom 

Jag andades ut, hon trodde på mig. 

Jag öppnade skrivbordslådan, rotade bland sladdar och papper innan jag fick fram vad jag sökte. Min dagbok. Eller dagbok och dagbok... ett ljusblått skrivblock med rosa blommor på. Jag blåste försiktigt över framsidan för att få bort det lilla dammet som samlats på boken. Sedan smekte jag med handflatan över den och öppnade den försiktigt. Jag greppade min penna och började skriva.

"I don't know anything. Everything's happening so fast. Everything is against me... I don't know what to do."

---

---

Typ ah, orkar inte förklara hur jag tänkte :3
20 till nästaaaa 

Jag stirrade på smset i någon minut innan jag uppfattade vad som stod. "I can't keep pretending, please understand." Vad menade han med det? Hade han lådsas hela tiden? Jag bet mig hårt i läppen för att förhindra tårarna. Jag kastade en blick på maten, men jag var inte hungrig längre. Jag borde kanske ringa honom. 
Jag knappade snabbt in numret till John och väntade stressat på att han skulle svara. Signal efter signal gick fram, men hans "Yes?" ville inte dyka upp i mitt öra. "Shit". Mobilen åkte ur mina händer och landade mjukt på kudden. Jag lät kroppen falla baklänges och dunsa ner på täcket bakom mig. Allt hade ju varit perfekt, vad hade hänt?
Min mage gjorde ont och jag kände mig spyfärdig. Jag ställde mig upp och ställde mig framför spegeln. Jag måste till honom. Fråga honom varför. Jag klev ut i hallen, satte på mig skorna och drog på mig min kappa.
- Mum, I'll be right back. 
- Okay honey, don't be too late. 
- I wont, viskade jag... 
Jag gick ut ur lägenheten och gick sakta ner för trapporna. Det var inte långt till John, problemet var kylan som låg på många minusgrader. När jag kom ut på gatan tryckte jag ner mössan långt ner i pannan och andades ut varm imma. För att inte tänka på kylan och mörkret så började jag nynna på en låt. Jag hade ingen aning om var jag hört den, men den hade fastnat sådär jobbigt i huvudet på mig. "I'm gonna pick up the pieces, and build a lego house when things go wrong we can knock it down".
När jag gått ett tag kom jag fram till gatans knut. Mitt hjärta slog ett dubbelslag när jag såg männen som satt på gatan och drack. Mina ögon famlade efter en omväg. "My three words have two meanings, there's one thing on my mind. It's all for you".
- Hey baby, come and join us! 
Jag började andas snabbare och gick mot killarna för att maschera rakt förbi dem. Men det var lättare sagt än gjort. En av männen - den stora - tog plötsligt ett ordentligt tag i min vrist och drog mig neråt. Min puls ökade till 100 och jag skrek högt av rädsla. 
- Let go of me! 
Jag slog och sparkade hjälplöst omkring mig. Plötsligt kände jag ett hårt slag i huvudet och allt blev svart. 

~~

Jag vaknade av en förfärlig stank. Mina ögon sved och jag mådde illa. Jag drog med handen över byxorna, jag kände ett hål. Jag tittade chockat ner och såg att kläderna var upprivna. Helvete. Kräkningarna kom varannan sekund och plötsligt låg jag där på gatan och spydde. Jag frös, riktigt mycket. Hur fan kunde det här hända? "And it's dark in a cold December, but I've got ya to keep me warm. And if you're broke I'll mend ya and keep you sheltered from the storm that's raging on". Det var i princip det enda med låten som inte stämde in med verkligheten just nu. Det var november. Jag reste mig upp och försökte intala mig själv att allt var bra. Vad de där männen gjort med mig inatt ville jag inte tänka på. Jag föll ner på knä och spydde ur mig det jag hade kvar i magen.
Jag hade ingen aning om hur länge man skulle klara sig utan att frysa ihjäl. Tanken gjorde mig rädd. Några timmar? Dagar? Veckor? Desto mer jag tänkte på det, desto mer frös jag. Jag tog sakta upp min mobil ur innefickan i kappan. 11 missade samtal och 12 sms. Ja, det förvånade ju mig inte precis. Jag var ca 5 minuter hemifrån, så därför valde jag att skita i att ringa upp henne. Jag låste min mobil och tittade in i den svarta skärmen. Speglingen avgjorde tillräckligt mycket - såhär kunde jag inte gå hem. Lättat hittade jag min väska bredvid mig. Jag stoppade ner händerna, en ynka krona hade dem lämnat. Jag tittade mig skärrat omkring, som om männen fortfarande skulle vara kvar. Medan jag intalade mig själv om att det inte var någon fara vände jag mig om och promenerade iväg längst gatan för att försöka hitta en toalett. 
En liten, liten dörr mellan två affärer fångade min uppmärksamhet. "WELCOME TO LOU's PLACE" stod det på den. Lou, det påminde mig om Louis. Jag log snett och öppnade dörren. En grönklädd kvinna kom farandes mot mig. 
- Oh dear dear, poor child! utbrast hon. 
- I'm fine ms, I just... got hurt, avslutade jag.
- Oh, I hope your okay. You can call me Lou, just Lou. 
Kvinnan log vackert.
- So, what can I do for you? 
- I just need a bathroom please, to fix this. 
Jag klappade med händerna på mina lår och hon nickade sakta. Lou lånade mig ett par byxor och visade mig till toaletten. Jag backade skärrat åt sidan när jag såg mitt ansikte i spegeln. Jag hade en stor blåtira över vänster 
tinning, mascaran var utkletad och håret tovigt. Fuck. Lou hade vänligt försäkrat mig om att jag kunde låna allt jag behövde i hennes skåp, så jag öppnade det och tog fram en grön borste. "Well, she seems to fancy green..." viskade jag tyst för mig själv. Jag drog den genom mitt korta igelkottshår, och efter 10 sekunder var det okej igen. Jag satte på vattenkranen och skvätte upp vatten i ansiktet på mig själv. 
Klockan passerade 08:21 när jag äntligen såg hyffsad ut. Lou's militärgröna byxor satt som en smäck. Jag började pilla på ringfingernageln medan jag tittade djupt in i spegeln. Mamma skulle bli dödsrädd över bara blåtiran. 

Mitt i allt hade jag glömt gårdagen. Jag var ju påväg till John, inte visste jag vad som skulle vänta. En regäl utskällning eller tårar? Det kanske bara var ett misstag trots allt? 

Allt hände så fort, jag hade inte tid att tänka på såhär mycket samtidigt. Jag andades in och ut. 

- It's okay Annie, relax. 

---

---

Hm, ja. I donnnnooo, för mycket som händer.
Men detta var liksom bara för att ni ska förstå att hon inte är en vanlig flicka som sitter hemma framför datorn och stalkar 1D hela dagarna, hehe. Annie är riktigt modig. 

I alla fall dåååå, 20+ till nästa? 

 

~ ANNIES PERSPEKTIV.
Dånet av alla människor på gatan pressades in i mina öron och jag försökte stressat tränga mig igenom folkmassorna för att ta mig till närmsta telefonkiosk. Jag drog min kappa närmare kroppen. Det var den 8:onde november och kylan hade redan börjat komma ordentligt. Jag tryckte ner mina iskalla händer i fickorna och bet tag i kragen på kappan för att värma hakan. Något rött dök upp bakom alla huvuden och jag försökte öka takten tills jag kom fram till telefonkiosken och gick in. Det blev tyst och jag rotade igenom fickan för att få tag i ett mynt, sedan lyfte jag luren och knappade in telefonnumret till John. Tre signaler gick fram innan han svarade.
- Yes?
- Hey, it's me. 
- Hi babe, where are you? I'm waiting for you. Didn't we say 5? 
- Yes, but it's so crowded in the street, I'll get there in a half an hour! 
Plötsligt bankade någon på dörren. Jag vände mig tvärt om. En man stod och skrek på mig.
- Um, I have to go now, see you there! Love you.
- Yes, see you honey.
Jag smällde tillbaka telefonen i hängaren och öppnade dörren. Mannen puttade irriterat undan mig, men jag struntade i honom och fortsatte upp för gatan. 

John och jag hade varit tillsammans i några månader nu. Han var speciell, inte som alla andra. Han lyssnade på vad jag hade att säga, och gjorde sitt bästa för att få ett leende på mina läppar. Allt kändes rätt, varje gång vi sågs var det som om alla mina bekymmer var som bortblåsta. Jag log, sedan tog jag upp mina hörlurar ur fickan och tryckte in dem i öronen för att stänga ute allt buller på gatan. Jag tog upp min ipod och scrollade snabbt igenom listan för att sätta på en bra låt. Little Lion Man ekade i mina öron när jag fortsatte gå. När jag kom upp torget så gick jag ut ur folkmassan och in på Starbucks. John satt och väntade vid ett bord längst in. Han omfamnade mig i en kram när jag kom. 
- Is everything alright? frågade han. 
- Yes, why shouldn't it be? 
Han nickade mot koppen framför mig och jag tog tag i den som om den vore ett djur. Jag blundade av behaglighet när värmen slog emot mina händer. 
- It's cold outside, sa John.
- Mhm, mumlade jag och smuttade på kaffet
- Annie, do you wanna go see a movie or something tonight? 

- Sure! sa jag och log mot honom.
Hans blågröna ögon tittade in i mina och hans blonda hår spretade åt alla håll, som om han precis vaknat. 

Jag drack upp mitt kaffe sedan tog John min hand och vi promenerade till biografen. Vi tittade bland affischerna och bestämde oss för att se en film som ingen av oss hört talas om.

Vi letade upp rad 22-23 och satte oss ner för att vänta på att filmen skulle börja. John tittade på mig och verkade inte vilja flytta blicken till något annat. Så jag mötte hans ögon, lika vackra som vanligt. 
- How are you feeling? frågade han plötsligt.
- I'm feeling great John, stop asking me how I feel. 
Jag suckade och vände huvudet till den stora skärmen.
- I'm sorry, I'm just... worried. It's 3... 
- I'm feeling great, sa jag kort. Jag andades tungt medan jag tittade tillbaka på honom.
- Just because the doctor said a date doesn't meen he's right. I'm fine, okay? 
Han nickade och kramade min hand.
- Excuse me, can you be quiet, the movie's begins, fräste en dam bakom oss.
Jag vände mig om och tittade på henne några sekunder utan att säga något. 
- I'm sorry, I didn't meen to be hard, I just don't want to talk about it, viskade jag i John's öra.
- I know, sa han. 

Filmen visade sig vara riktigt sorglig, och det slutade med att hela salongen satt och grät. När filmen slutade hade jag nästan bitit sönder läppen. 
- Shall we go, beautiful? 
John reste sig upp och tog min hand. Jag fnissade och vi gick ut. 
Det var mörkt ute, klockan var nu halv 8 på kvällen. Vi satte oss i John's varma bil och han skjutsade hem mig till mammas lägenhet. När vi kom fram böjde jag mig över handbromsen och kysste hans läppar. Han besvarade kyssen med att lägga sin kalla hand på min kind. 
- I'll see you tomorrow, right? frågade jag.
- Uhm, yeah tomorrow... Han tittade ner och tänkte efter som om han hittade på en ursäkt. Me and my family is going to Oxford tomorrow, I have forgotten to tell you that, haven't I?
- Yes, you have, sa jag och höjde ena ögonbrynet. Well, have a good time!
Han log lättat. 
- Sleep well, viskade han.
Jag kysste honom snabbt och gick sedan ut ur bilen och sprang upp för de 4 trapporna. Jag öppnade dörren, kastade av mig skorna och gick in till köket.
- Mum, I'm home! ropade jag och tittade mig omkring.
- Hi, there's dinner in the fridge honey! ropade hon från vardagsrummet.
- Thanks. 
Jag tog ut en stor portion med kyckling ur kylen och in i mikron. Medans sekunderna sakta räknades ner så drog jag ut min iphone-laddare ur väggen. En dag utan telefon, tänk att jag klarade mig. Jag stoppade mobilen i fickan och tog ut talriken ur mikron. Efter att automatiskt kastat en blick på klockan gick jag in till mitt rum, ställde maten på nattduksbordet och slängde telefonen på min säng. Jag slet av mig mina tighta jeans och drog på mig ett par mjukisbyxor, sedan lade jag mig på sängen. Min iphone sattes igång och välkomnade mig med ett nytt sms, som tydligen var skickat för bara några minuter sedan.

From "John" 19.46: I can't keep pretending, please understand.

Jag drog efter andan. 
- What...? 

---

---

Hm, ja... Detta kom nog som en surprise. Hade först ingen aning om vad jag skulle skriva om, sen fick jag en idé som ledde till detta. Hade tänkt att man skulle föreställa sig John ungefär som Caspar Lee, med utseendet alltså. Ja, jag har ingen aning om vad jag tycker om detta kapitel alltså... Jag vet att det går fort framåt nu i början, men det är för att det är så jäkla mycket som kommer hända lite senare. Jag vet vad jag håller på med, så ni inte börjar fundera. Det kommer nog bli rätt mycket kapitel i denna ändå tror jag... 
Men ja, jag hoppas att ni kommenterar vad ni tycker! Jag kommer nog inte ha några "kommentarskrav" men, över 15 kan ni väl komma upp till igen? ♥ 

"When I was fourteen years old I got diagnosed with cancer. It was the worst year of my life. All the days and nights I spent on the hospital, all the operations and mums tears. Yes, she cried a lot.

About 9 months ago, I were visit a doctor here in London. "I'm really sorry to tell you this mrs Davies, but your daughter is dying. She have a year, as highest", the doctor said. I remember mum's tears streaming down her face. She did'nt believe in him. She didn't want to believe. And, of course, I got scared too. Everyday I thought that I was like two seconds from death. I was afraid to go to sleep, cause' there was a change that I wouldn't wake up. And it still is.
But yeah, it's been nine months now and I'm still alive. And honestly, I don't think about it so much anymore. I'm trying to do the best of what I've got left and live life as I did before.
The 9th of september, I turned 18. It was my last birthday. It was so hard to face it, I didn't want it to past. But how ever, as I said, I will smile till the end of time."

Jag lät bläckpennan glida ur min hand och vände huvudet mot fönstret. Jag lutade mig tillbaka i den gröna trästolen och smekte med fingrarna över mitt stora ärr under vänster lunga. Jag bet mig i läppen och tittade försiktigt in i min smutsiga spegel. Mitt korta, guldbruna hår låg kors och tvärs på min hjässa. Många gånger hade jag blivit jämförd med Emma Watson med mitt korta hår. Var jag lik henne? Ena ögonbrynet höjdes. Lite kanske.

Min blick kastades automatiskt på mina foton som stod framför mig på skrivbordet. Första fotot föreställde mig, tolv år och hår hängandes ner till midjan. På det andra fotot stod 5 killar på rad framför en bakgrund av blå bokeh. Det vill säga One Direction för 2 år sedan. Jag lät mina fingrar glida längst fotografiet. För 2 år sedan hade de här killarna betytt allt för mig. Från att ha följt dem hela x-factor till början av 2011, då jag ledsamt nog lämnade tiden som Directioner. Jag hade inte lagt ner en sekund på dem sedan dess. Hade ingen aning om vad som hänt dem sedan dess. Visst, dem bodde här i London - så nyheter om dem dök upp överallt. På tv:n dök dem också upp ganska ofta. Det var faktiskt otroligt svårt att förstå hur kända de blivit. Men jag hade fortfarande inte fått en ordentlig uppfattning om vad som hänt dem de senaste 2 åren. Vilket kanske var bra, den här fanbasen var inte riktigt något för mig.

Plötsligt fick jag en ilning lik en stöt som for genom kroppen på mig. Den obehagliga känslan av att ha glömt någonting viktigt. Jag tittade sakta ner på mitt armbandsur och drog ifrån mig en hög suck när jag såg vad visarna låg på. Som vanligt när mitt dagdrömmande kom imellan hade tiden dragit iväg alldeles. Jag var försenad. Jag slängde snabbt ner skrivblocket i min väska och skyndade mig ut genom dörren.

---

---

Ja, vad ska jag säga... inte bra, inte dåligt - enligt mig. Jag visste inte hur mycket jag skulle ta fram ur prologen, men jag hoppas att det här blev lagom. Nu vill jag verkligen satsa på denna och jag tror så himla mycket på den här. 
Hoppas ni gillade prologen! Jag vet inte om jag ska sätta press på kommentarer nu, så svårt att veta.. haha!
Men vi kör på 15+ till nästa så får vi se!
♥