Detta har hänt: Jag började pilla på ringfingernageln medan jag tittade djupt in i spegeln. Mamma skulle bli dödsrädd över bara blåtiran. 

Mitt i allt hade jag glömt gårdagen. Jag var ju påväg till John, inte visste jag vad som skulle vänta. En regäl utskällning eller tårar? Det kanske bara var ett misstag trots allt? 

Allt hände så fort, jag hade inte tid att tänka på såhär mycket samtidigt. Jag andades in och ut. 

- It's okay Annie, relax. 

---

ANNIE'S PERSPEKTIV. Jag tackade Lou för hjälpen och spatserade fram över gatan på väg hem. Mina trasiga kläder låg nerproppade i min väska. Mitt hjärta dunkade fortfarande i 190 och jag var rädd som fasen. Hela tiden tänkte jag på gubbarna på gatan. John var som förfluten gämfört med dem. Jag snubblade då och då till på mina klackar, även då dem var låga. Gatan var nästan helt öde, ingen var ute nu, en lördagmorgon klockan 08:58. Jag rättade till en slinga som åkt  fram i ansiktet för att sedan rota fram min iphone. Jag satte i hörlurarna i öronen och scrollade igenom listan igen. Musik fick mig alltid på glatt humör. Inte för att det var speciellt troligt att det skulle funka nu, men vem vet? Chasing Cars, 4,26 minuter lång. Jag lät ögonen falla igen och nynnade i takt med musiken. 

Plötsligt kände jag en hand landa på min axel. Jag stelnade till, min kropp frös till is. Mitt hjärta tog - om möjligt - ett dubbelslag och jag tvekade innan jag vände mig om. 
Men det var ingen gubbe som stod där, det var John. John Brown. Jag drog snabbt ur hörlurarna ur öronen och tittade på honom, uppifrån och ner som om han vore en främling eller något. Jag fyllde mina lungor med luft och fick till slut ur mig en mening.
- What do you want? What are you doing here? Wasn't it you who "couln't keep pretending"? 
Jag fräste ur mig allt jag hade i tankarna utan att tänka på hur John kände. Visst, jag trodde att han var förbannad på mig. Men det såg inte så ut. Han såg ledsen ut. Jag drog efter andan när jag såg han bita sig i läppen och titta ner i marken. 
- Annie, we really need to talk. 
- Uhm, yes we do! jag nickade snabbt. 
- Starbucks? han log hopplöst och höjde axlarna. 
- Sure, svarade jag. 
Vi gick lite osäkert någon meter ifrån varandra. Eftersom att detta skulle ta någon timme så beslutade jag mig för att höra av mig till mamma i alla fall. Jag kastade en snabb blick på John innan jag försiktigt tog upp min mobil ur fickan igen. 

To "Mom" 09:12: I know you're like worried as hell now but I'm alright, spend the night with John. My phone died. I'm with him now, I'll be home in a hour or two. x Annie

Jag var helt usel på att ljuga. Inte ens ett sms kunde jag få till utan att det skulle höras hur mycket jag ljög.
Jag bet mig i läppen och klickade på "send". 

Väl framme vid Starbucks gick vi in och satte oss vid ett bort. I 5 minuter satt vi där utan att säga ett ord till varandra. Jag vred försiktigt ögonen åt hans håll.
- I... sa vi i kör. 
Det blev tyst igen och vi nickade mot varandra. Pinsammare kunde det inte bli.
- I wanted to say I'm sorry. The text I sended you, I realized that it was a bit, strange.. 
- Yes, a bit deep huh... 
- What I'm trying to say is... I'm...
Jag tittade djupt in i hans vackra ögon, dem som jag fallit för. Han svalde hårt och jag såg hur nervositeten trängde sig in i honom.
- ... not in love with you. 
Han öppnade munnen som om han inte förstod vad han just sagt. Även jag blev en aning förvånad, jag menar, sms:et kunde ju ha varit fake, typ. En ilvåg med frågor vällde över mig på nytt. Han ville förstås inte vara tillsammans med mig nu när jag bara hade 3 månader kvar att leva. Han var för svag... Jag tittade på honom, satt stilla med blicken. Han såg osäker ut. Det var någon annan. 
- Is there someone else? Jag blinkade.
Han skakade hastigt på huvudet. 
- It has always been you. No one else. Never. 
Han bet sig sådär sött i läppen igen.
- Is it because of my sickness or...
- No! avbröt han mig. No. 
- Why then...? jag kisade med ögonen, som om jag när som helst skulle börja gråta.
- Before, every second I spend with you was like a second of perfect. Everything was perfect. But things have changed. 
Han vände bort blicken. 
- It's me, not you. 

Jag suckade inom mig. Det lät som om vi var i en typisk kärleksfilm, killen gör slut med tjejen. "It's me, not you." Pfft, kunde han inte komma med något eget. Någonstans bland mina känslor kände jag mig skrattretande, trots att jag hade ögonen fyllda med tårar.
- I have to move on. And, what I mean is that I don't think that this should go too far.
- I don't understand, fick jag ur mig. 
Han bet sig i läppen igen, såg fortfarande närvös och obekväm ut. Plötsligt fick jag känslan av att vi var med i New Moon eller något, och självklart var jag tvungen att spela mig in i filmen.
- You don't love me. 
Jag svalde hårt. 
Han tittade på mig uppifrån och ner.
- No. 
Det räckte nu, det var droppen. Jag knäppte igen min smutsiga kappa, lät väskhandtaget glida in till armbågen och reste mig upp för att gå.
- Annie... protesterade han.
- If you don't want me, It's okay, really. 
Jag masherade ut från Starbucks med snopen min. 

Inte tog det lång tid att komma hem. Ungefär 10 minuter. Jag ryckte till i handtaget, men det var låst. Jag böjde mig ner och lyfte mattan för att sedan ta fram nyckeln och låsa upp. 
- Hello...? Jag tittade mig omkring. Nej, ingen var hemma. 
Jag tog upp min mobil för att titta om mamma svarat, och det hade hon.

From "Mom" 09:22: Yes, I was worried. But okay, make sure you'll tell me next time. I'm on work now, had to jump in for Miss Smith. I'll be home at afternoon. Love mom 

Jag andades ut, hon trodde på mig. 

Jag öppnade skrivbordslådan, rotade bland sladdar och papper innan jag fick fram vad jag sökte. Min dagbok. Eller dagbok och dagbok... ett ljusblått skrivblock med rosa blommor på. Jag blåste försiktigt över framsidan för att få bort det lilla dammet som samlats på boken. Sedan smekte jag med handflatan över den och öppnade den försiktigt. Jag greppade min penna och började skriva.

"I don't know anything. Everything's happening so fast. Everything is against me... I don't know what to do."

---

---

Typ ah, orkar inte förklara hur jag tänkte :3
20 till nästaaaa