Tidigare ur "I Miss You": Jag andades ut och lutade huvudet mot Harrys bröst. Någonstans där borde jag ha somnat, för när jag vaknade vid midnatt hörde jag någon ute i hallen. Harry sov medan jag drog efter andan och paniken spred sig. Jag knep ihop ögonen och väntade på mammas reaktion.
- Fuck, viskade jag i Harrys tröja. 

 Mammas ögon famlade mellan Harry och mig. Jag tittade på henne med en vädjande blick.
- What is... började hon. 
- Mom, avbröt jag. 
Jag gick snabbt fram till henne och tog tag i hennes arm medan jag bokstavligen släpade hennes stelna kropp till vardagsrummet. Jag tryckte ner henne i soffan. 
- First of all, John is passed. He broke up with me. I didn't tell you because I knew what you'd say. 
- Honey, please. I did'nt thought about John when I him. He's Harry Styles. I mean he's so famous even I know who he is. Sweetheart... You don't know what you're getting yourself into. I'm sure he's a lot older than you to.
- Mom, his 18! utropade jag. 
- Yeah, but how do you know that he acts like he's 18? 
Hon hade aldrig lagt sig i mina pojkvänner. Men när det kom till en kändis så var det tydligen inte okej. 
- I know him, viskade jag. And John were 23, you did'nt care about that. Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta.
- Annie... you wont get any privacy. Don't do this to me. 
- Mom please! skrek jag. It isn't about me, it's about you, isn't it? I actually think that you've forgot something. 
Jag sänkte rösten för att inte väcka Harry. 
- I only got 3 months left. I thought you wanted me to love and take care of these months. I think I love Harry. I don't care about people who hate me. I'll die anyways. Harry's my hero. If I did'nt met him, I would laying here crying about John. But I met him, and I'm the luckiest girl on earth. He understand me like nobody does. So please, don't ruin this for me now. 
Ögonen sved av mascara. Pulsen ökade. Älskade jag honom? Jag hade aldrig ställt mig själv den frågan. Det gjorde jag nog, antagligen.
Mamma tystnade.
- I'm so sorry. 
Jag såg hur hon kämpade för att inte börja gråta hon också. Hon omfamnade mig i en skakig kram.
- Why are you here anyways? frågade jag tyst.
- I were just going to get some things. I'll leave you now. 
Hon kysste mig lätt på pannan och gick iväg mot köket. Klockan slog 00:53 när jag gick in till mig igen. Harrys bröstkorg förflyttade sig upp och ner, sekund efter sekund. 
Jag tittade på honom och log. Sedan lade jag huvudet på kudden och placerade min hand på Harrys bröst. 
- If you only knew... viskade jag. 

~

Smärtan kilade sig igenom min kropp. Jag andades fortare och fortare medan jag spände kroppen för att inte skrika rätt ut. Svetten rann. Jag tog ett hårt tag i lakanet och förde den andra handen mot min mage för att försöka förhindra smärtan. Jag visste inte om jag sov eller var vaken. Jag kunde uppfatta saker, men att Harry befann sig i samma rum var out of my mind.
Plötsligt blev det för mycket för mig.
- I'ts killing me! skrek jag okontrollerat och satte mig rakt upp i sängen.

Ett par gröna ögon mötte mina. Harry grät hjälplöst medan hans hand kramade min. All smärta släpptes plötsligt ur min kropp och jag pustade ut. 
- What was that? fick han chockat ur sig. 
- I don't know... ljög jag mellan andetagen.
Det hade gått en månad sedan dessa smärtor kom. Ibland kunde dem hålla på i timmar. 
- Annie, you've been like this for hours. I'm afraid. Han bet sig i läppen.
- I'm okay now... viskade jag andfått.

Plötsligt drogs mina händer ur Harrys grepp och placerade sig automatiskt på njure medan jag vred mig av smärta. Det kom tillbaka. Jag gav ifrån mig ett ljud, en blanding mellan vrål, skrik och jämrande. I ögonvrån såg jag Harry som sökte efter ett sätt att hjälpa mig.

Jag försökte le, lådsas att det inte var så farligt. Men det gick inte. Jag vet inte hur många gånger jag vaknat av mitt eget skrik. Det var mitt liv, det var så här jag var. Jag konsentrerade mig innan jag gjorde allt jag kunde för att slappna av och få fram ett par ord. 
- I'll be back, viskade jag innan smärtan tog över och jag svimmade. 

---

---

LÄS DETTA INNAN DU GÅR! 

WAAH. Nu var det länge sedan jag uppdaterade. Men jag tänker faktiskt inte säga "förlåt". För det är min novell och jag skriver och publicerar då jag har lust, right? Nu fick ni ett kort kapitel, men bättre än inget. Redan nu kan jag förstå att många kommer bli lite förvånade efter detta kapitel. Jag kan säga att nej, Annie kommer inte att lämna novellen än. 

Hoppas ni gillade detta kapitel även då jag inte fick ut så mycket av det. Egentligen hade jag tänkt att kapitel 10 skulle bli något helt annat men nej, jag tänkte att något måste få hända så ni förstår att hon faktiskt är sjuk. 
Nästa har jag planer till som ni nog inte vill missa i alla fall :) 

Eftersom att jag har förlorat läsare pga min dåliga uppdatering så tar vi 15 kommentarer till nästa kapitel, stora kramar på er! ♥