I M I S S Y O U - Chapter 3
Detta har hänt: Jag började pilla på ringfingernageln medan jag tittade djupt in i spegeln. Mamma skulle bli dödsrädd över bara blåtiran.
Mitt i allt hade jag glömt gårdagen. Jag var ju påväg till John, inte visste jag vad som skulle vänta. En regäl utskällning eller tårar? Det kanske bara var ett misstag trots allt?
Mitt i allt hade jag glömt gårdagen. Jag var ju påväg till John, inte visste jag vad som skulle vänta. En regäl utskällning eller tårar? Det kanske bara var ett misstag trots allt?
Allt hände så fort, jag hade inte tid att tänka på såhär mycket samtidigt. Jag andades in och ut.
- It's okay Annie, relax.
ANNIE'S PERSPEKTIV. Jag tackade Lou för hjälpen och spatserade fram över gatan på väg hem. Mina trasiga kläder låg nerproppade i min väska. Mitt hjärta dunkade fortfarande i 190 och jag var rädd som fasen. Hela tiden tänkte jag på gubbarna på gatan. John var som förfluten gämfört med dem. Jag snubblade då och då till på mina klackar, även då dem var låga. Gatan var nästan helt öde, ingen var ute nu, en lördagmorgon klockan 08:58. Jag rättade till en slinga som åkt fram i ansiktet för att sedan rota fram min iphone. Jag satte i hörlurarna i öronen och scrollade igenom listan igen. Musik fick mig alltid på glatt humör. Inte för att det var speciellt troligt att det skulle funka nu, men vem vet? Chasing Cars, 4,26 minuter lång. Jag lät ögonen falla igen och nynnade i takt med musiken.
Plötsligt kände jag en hand landa på min axel. Jag stelnade till, min kropp frös till is. Mitt hjärta tog - om möjligt - ett dubbelslag och jag tvekade innan jag vände mig om.
Men det var ingen gubbe som stod där, det var John. John Brown. Jag drog snabbt ur hörlurarna ur öronen och tittade på honom, uppifrån och ner som om han vore en främling eller något. Jag fyllde mina lungor med luft och fick till slut ur mig en mening.
- What do you want? What are you doing here? Wasn't it you who "couln't keep pretending"?
Jag fräste ur mig allt jag hade i tankarna utan att tänka på hur John kände. Visst, jag trodde att han var förbannad på mig. Men det såg inte så ut. Han såg ledsen ut. Jag drog efter andan när jag såg han bita sig i läppen och titta ner i marken.
- Annie, we really need to talk.
- Uhm, yes we do! jag nickade snabbt.
- Starbucks? han log hopplöst och höjde axlarna.
- Sure, svarade jag.
Vi gick lite osäkert någon meter ifrån varandra. Eftersom att detta skulle ta någon timme så beslutade jag mig för att höra av mig till mamma i alla fall. Jag kastade en snabb blick på John innan jag försiktigt tog upp min mobil ur fickan igen.
To "Mom" 09:12: I know you're like worried as hell now but I'm alright, spend the night with John. My phone died. I'm with him now, I'll be home in a hour or two. x Annie
Jag var helt usel på att ljuga. Inte ens ett sms kunde jag få till utan att det skulle höras hur mycket jag ljög.
Jag bet mig i läppen och klickade på "send".
Väl framme vid Starbucks gick vi in och satte oss vid ett bort. I 5 minuter satt vi där utan att säga ett ord till varandra. Jag vred försiktigt ögonen åt hans håll.
- I... sa vi i kör.
Det blev tyst igen och vi nickade mot varandra. Pinsammare kunde det inte bli.
- I wanted to say I'm sorry. The text I sended you, I realized that it was a bit, strange..
- Yes, a bit deep huh...
- What I'm trying to say is... I'm...
Jag tittade djupt in i hans vackra ögon, dem som jag fallit för. Han svalde hårt och jag såg hur nervositeten trängde sig in i honom.
- ... not in love with you.
Han öppnade munnen som om han inte förstod vad han just sagt. Även jag blev en aning förvånad, jag menar, sms:et kunde ju ha varit fake, typ. En ilvåg med frågor vällde över mig på nytt. Han ville förstås inte vara tillsammans med mig nu när jag bara hade 3 månader kvar att leva. Han var för svag... Jag tittade på honom, satt stilla med blicken. Han såg osäker ut. Det var någon annan.
- Is there someone else? Jag blinkade.
Han skakade hastigt på huvudet.
- It has always been you. No one else. Never.
Han bet sig sådär sött i läppen igen.
- Is it because of my sickness or...
- No! avbröt han mig. No.
- Why then...? jag kisade med ögonen, som om jag när som helst skulle börja gråta.
- Before, every second I spend with you was like a second of perfect. Everything was perfect. But things have changed.
Han vände bort blicken.
- It's me, not you.
Jag suckade inom mig. Det lät som om vi var i en typisk kärleksfilm, killen gör slut med tjejen. "It's me, not you." Pfft, kunde han inte komma med något eget. Någonstans bland mina känslor kände jag mig skrattretande, trots att jag hade ögonen fyllda med tårar.
- I have to move on. And, what I mean is that I don't think that this should go too far.
- I don't understand, fick jag ur mig.
Han bet sig i läppen igen, såg fortfarande närvös och obekväm ut. Plötsligt fick jag känslan av att vi var med i New Moon eller något, och självklart var jag tvungen att spela mig in i filmen.
- You don't love me.
Jag svalde hårt.
Han tittade på mig uppifrån och ner.
- No.
Det räckte nu, det var droppen. Jag knäppte igen min smutsiga kappa, lät väskhandtaget glida in till armbågen och reste mig upp för att gå.
- Annie... protesterade han.
- If you don't want me, It's okay, really.
Jag masherade ut från Starbucks med snopen min.
Inte tog det lång tid att komma hem. Ungefär 10 minuter. Jag ryckte till i handtaget, men det var låst. Jag böjde mig ner och lyfte mattan för att sedan ta fram nyckeln och låsa upp.
- Hello...? Jag tittade mig omkring. Nej, ingen var hemma.
Jag tog upp min mobil för att titta om mamma svarat, och det hade hon.
From "Mom" 09:22: Yes, I was worried. But okay, make sure you'll tell me next time. I'm on work now, had to jump in for Miss Smith. I'll be home at afternoon. Love mom
Jag andades ut, hon trodde på mig.
Jag öppnade skrivbordslådan, rotade bland sladdar och papper innan jag fick fram vad jag sökte. Min dagbok. Eller dagbok och dagbok... ett ljusblått skrivblock med rosa blommor på. Jag blåste försiktigt över framsidan för att få bort det lilla dammet som samlats på boken. Sedan smekte jag med handflatan över den och öppnade den försiktigt. Jag greppade min penna och började skriva.
"I don't know anything. Everything's happening so fast. Everything is against me... I don't know what to do."
Typ ah, orkar inte förklara hur jag tänkte :3
20 till nästaaaa
- It's okay Annie, relax.
ANNIE'S PERSPEKTIV. Jag tackade Lou för hjälpen och spatserade fram över gatan på väg hem. Mina trasiga kläder låg nerproppade i min väska. Mitt hjärta dunkade fortfarande i 190 och jag var rädd som fasen. Hela tiden tänkte jag på gubbarna på gatan. John var som förfluten gämfört med dem. Jag snubblade då och då till på mina klackar, även då dem var låga. Gatan var nästan helt öde, ingen var ute nu, en lördagmorgon klockan 08:58. Jag rättade till en slinga som åkt fram i ansiktet för att sedan rota fram min iphone. Jag satte i hörlurarna i öronen och scrollade igenom listan igen. Musik fick mig alltid på glatt humör. Inte för att det var speciellt troligt att det skulle funka nu, men vem vet? Chasing Cars, 4,26 minuter lång. Jag lät ögonen falla igen och nynnade i takt med musiken.
Plötsligt kände jag en hand landa på min axel. Jag stelnade till, min kropp frös till is. Mitt hjärta tog - om möjligt - ett dubbelslag och jag tvekade innan jag vände mig om.
Men det var ingen gubbe som stod där, det var John. John Brown. Jag drog snabbt ur hörlurarna ur öronen och tittade på honom, uppifrån och ner som om han vore en främling eller något. Jag fyllde mina lungor med luft och fick till slut ur mig en mening.
- What do you want? What are you doing here? Wasn't it you who "couln't keep pretending"?
Jag fräste ur mig allt jag hade i tankarna utan att tänka på hur John kände. Visst, jag trodde att han var förbannad på mig. Men det såg inte så ut. Han såg ledsen ut. Jag drog efter andan när jag såg han bita sig i läppen och titta ner i marken.
- Annie, we really need to talk.
- Uhm, yes we do! jag nickade snabbt.
- Starbucks? han log hopplöst och höjde axlarna.
- Sure, svarade jag.
Vi gick lite osäkert någon meter ifrån varandra. Eftersom att detta skulle ta någon timme så beslutade jag mig för att höra av mig till mamma i alla fall. Jag kastade en snabb blick på John innan jag försiktigt tog upp min mobil ur fickan igen.
To "Mom" 09:12: I know you're like worried as hell now but I'm alright, spend the night with John. My phone died. I'm with him now, I'll be home in a hour or two. x Annie
Jag var helt usel på att ljuga. Inte ens ett sms kunde jag få till utan att det skulle höras hur mycket jag ljög.
Jag bet mig i läppen och klickade på "send".
Väl framme vid Starbucks gick vi in och satte oss vid ett bort. I 5 minuter satt vi där utan att säga ett ord till varandra. Jag vred försiktigt ögonen åt hans håll.
- I... sa vi i kör.
Det blev tyst igen och vi nickade mot varandra. Pinsammare kunde det inte bli.
- I wanted to say I'm sorry. The text I sended you, I realized that it was a bit, strange..
- Yes, a bit deep huh...
- What I'm trying to say is... I'm...
Jag tittade djupt in i hans vackra ögon, dem som jag fallit för. Han svalde hårt och jag såg hur nervositeten trängde sig in i honom.
- ... not in love with you.
Han öppnade munnen som om han inte förstod vad han just sagt. Även jag blev en aning förvånad, jag menar, sms:et kunde ju ha varit fake, typ. En ilvåg med frågor vällde över mig på nytt. Han ville förstås inte vara tillsammans med mig nu när jag bara hade 3 månader kvar att leva. Han var för svag... Jag tittade på honom, satt stilla med blicken. Han såg osäker ut. Det var någon annan.
- Is there someone else? Jag blinkade.
Han skakade hastigt på huvudet.
- It has always been you. No one else. Never.
Han bet sig sådär sött i läppen igen.
- Is it because of my sickness or...
- No! avbröt han mig. No.
- Why then...? jag kisade med ögonen, som om jag när som helst skulle börja gråta.
- Before, every second I spend with you was like a second of perfect. Everything was perfect. But things have changed.
Han vände bort blicken.
- It's me, not you.
Jag suckade inom mig. Det lät som om vi var i en typisk kärleksfilm, killen gör slut med tjejen. "It's me, not you." Pfft, kunde han inte komma med något eget. Någonstans bland mina känslor kände jag mig skrattretande, trots att jag hade ögonen fyllda med tårar.
- I have to move on. And, what I mean is that I don't think that this should go too far.
- I don't understand, fick jag ur mig.
Han bet sig i läppen igen, såg fortfarande närvös och obekväm ut. Plötsligt fick jag känslan av att vi var med i New Moon eller något, och självklart var jag tvungen att spela mig in i filmen.
- You don't love me.
Jag svalde hårt.
Han tittade på mig uppifrån och ner.
- No.
Det räckte nu, det var droppen. Jag knäppte igen min smutsiga kappa, lät väskhandtaget glida in till armbågen och reste mig upp för att gå.
- Annie... protesterade han.
- If you don't want me, It's okay, really.
Jag masherade ut från Starbucks med snopen min.
Inte tog det lång tid att komma hem. Ungefär 10 minuter. Jag ryckte till i handtaget, men det var låst. Jag böjde mig ner och lyfte mattan för att sedan ta fram nyckeln och låsa upp.
- Hello...? Jag tittade mig omkring. Nej, ingen var hemma.
Jag tog upp min mobil för att titta om mamma svarat, och det hade hon.
From "Mom" 09:22: Yes, I was worried. But okay, make sure you'll tell me next time. I'm on work now, had to jump in for Miss Smith. I'll be home at afternoon. Love mom
Jag andades ut, hon trodde på mig.
Jag öppnade skrivbordslådan, rotade bland sladdar och papper innan jag fick fram vad jag sökte. Min dagbok. Eller dagbok och dagbok... ett ljusblått skrivblock med rosa blommor på. Jag blåste försiktigt över framsidan för att få bort det lilla dammet som samlats på boken. Sedan smekte jag med handflatan över den och öppnade den försiktigt. Jag greppade min penna och började skriva.
"I don't know anything. Everything's happening so fast. Everything is against me... I don't know what to do."
Typ ah, orkar inte förklara hur jag tänkte :3
20 till nästaaaa
I M I S S Y O U - Chapter 2
Jag stirrade på smset i någon minut innan jag uppfattade vad som stod. "I can't keep pretending, please understand." Vad menade han med det? Hade han lådsas hela tiden? Jag bet mig hårt i läppen för att förhindra tårarna. Jag kastade en blick på maten, men jag var inte hungrig längre. Jag borde kanske ringa honom.
Jag knappade snabbt in numret till John och väntade stressat på att han skulle svara. Signal efter signal gick fram, men hans "Yes?" ville inte dyka upp i mitt öra. "Shit". Mobilen åkte ur mina händer och landade mjukt på kudden. Jag lät kroppen falla baklänges och dunsa ner på täcket bakom mig. Allt hade ju varit perfekt, vad hade hänt?
Min mage gjorde ont och jag kände mig spyfärdig. Jag ställde mig upp och ställde mig framför spegeln. Jag måste till honom. Fråga honom varför. Jag klev ut i hallen, satte på mig skorna och drog på mig min kappa.
- Mum, I'll be right back.
- Okay honey, don't be too late.
- I wont, viskade jag...
Jag gick ut ur lägenheten och gick sakta ner för trapporna. Det var inte långt till John, problemet var kylan som låg på många minusgrader. När jag kom ut på gatan tryckte jag ner mössan långt ner i pannan och andades ut varm imma. För att inte tänka på kylan och mörkret så började jag nynna på en låt. Jag hade ingen aning om var jag hört den, men den hade fastnat sådär jobbigt i huvudet på mig. "I'm gonna pick up the pieces, and build a lego house when things go wrong we can knock it down".
När jag gått ett tag kom jag fram till gatans knut. Mitt hjärta slog ett dubbelslag när jag såg männen som satt på gatan och drack. Mina ögon famlade efter en omväg. "My three words have two meanings, there's one thing on my mind. It's all for you".
- Hey baby, come and join us!
Jag började andas snabbare och gick mot killarna för att maschera rakt förbi dem. Men det var lättare sagt än gjort. En av männen - den stora - tog plötsligt ett ordentligt tag i min vrist och drog mig neråt. Min puls ökade till 100 och jag skrek högt av rädsla.
- Let go of me!
Jag slog och sparkade hjälplöst omkring mig. Plötsligt kände jag ett hårt slag i huvudet och allt blev svart.
~~
Jag vaknade av en förfärlig stank. Mina ögon sved och jag mådde illa. Jag drog med handen över byxorna, jag kände ett hål. Jag tittade chockat ner och såg att kläderna var upprivna. Helvete. Kräkningarna kom varannan sekund och plötsligt låg jag där på gatan och spydde. Jag frös, riktigt mycket. Hur fan kunde det här hända? "And it's dark in a cold December, but I've got ya to keep me warm. And if you're broke I'll mend ya and keep you sheltered from the storm that's raging on". Det var i princip det enda med låten som inte stämde in med verkligheten just nu. Det var november. Jag reste mig upp och försökte intala mig själv att allt var bra. Vad de där männen gjort med mig inatt ville jag inte tänka på. Jag föll ner på knä och spydde ur mig det jag hade kvar i magen.
Jag hade ingen aning om hur länge man skulle klara sig utan att frysa ihjäl. Tanken gjorde mig rädd. Några timmar? Dagar? Veckor? Desto mer jag tänkte på det, desto mer frös jag. Jag tog sakta upp min mobil ur innefickan i kappan. 11 missade samtal och 12 sms. Ja, det förvånade ju mig inte precis. Jag var ca 5 minuter hemifrån, så därför valde jag att skita i att ringa upp henne. Jag låste min mobil och tittade in i den svarta skärmen. Speglingen avgjorde tillräckligt mycket - såhär kunde jag inte gå hem. Lättat hittade jag min väska bredvid mig. Jag stoppade ner händerna, en ynka krona hade dem lämnat. Jag tittade mig skärrat omkring, som om männen fortfarande skulle vara kvar. Medan jag intalade mig själv om att det inte var någon fara vände jag mig om och promenerade iväg längst gatan för att försöka hitta en toalett.
En liten, liten dörr mellan två affärer fångade min uppmärksamhet. "WELCOME TO LOU's PLACE" stod det på den. Lou, det påminde mig om Louis. Jag log snett och öppnade dörren. En grönklädd kvinna kom farandes mot mig.
- Oh dear dear, poor child! utbrast hon.
- I'm fine ms, I just... got hurt, avslutade jag.
- Oh, I hope your okay. You can call me Lou, just Lou.
Kvinnan log vackert.
- So, what can I do for you?
- I just need a bathroom please, to fix this.
Jag klappade med händerna på mina lår och hon nickade sakta. Lou lånade mig ett par byxor och visade mig till toaletten. Jag backade skärrat åt sidan när jag såg mitt ansikte i spegeln. Jag hade en stor blåtira över vänster
tinning, mascaran var utkletad och håret tovigt. Fuck. Lou hade vänligt försäkrat mig om att jag kunde låna allt jag behövde i hennes skåp, så jag öppnade det och tog fram en grön borste. "Well, she seems to fancy green..." viskade jag tyst för mig själv. Jag drog den genom mitt korta igelkottshår, och efter 10 sekunder var det okej igen. Jag satte på vattenkranen och skvätte upp vatten i ansiktet på mig själv.
Klockan passerade 08:21 när jag äntligen såg hyffsad ut. Lou's militärgröna byxor satt som en smäck. Jag började pilla på ringfingernageln medan jag tittade djupt in i spegeln. Mamma skulle bli dödsrädd över bara blåtiran.
Mitt i allt hade jag glömt gårdagen. Jag var ju påväg till John, inte visste jag vad som skulle vänta. En regäl utskällning eller tårar? Det kanske bara var ett misstag trots allt?
Jag knappade snabbt in numret till John och väntade stressat på att han skulle svara. Signal efter signal gick fram, men hans "Yes?" ville inte dyka upp i mitt öra. "Shit". Mobilen åkte ur mina händer och landade mjukt på kudden. Jag lät kroppen falla baklänges och dunsa ner på täcket bakom mig. Allt hade ju varit perfekt, vad hade hänt?
Min mage gjorde ont och jag kände mig spyfärdig. Jag ställde mig upp och ställde mig framför spegeln. Jag måste till honom. Fråga honom varför. Jag klev ut i hallen, satte på mig skorna och drog på mig min kappa.
- Mum, I'll be right back.
- Okay honey, don't be too late.
- I wont, viskade jag...
Jag gick ut ur lägenheten och gick sakta ner för trapporna. Det var inte långt till John, problemet var kylan som låg på många minusgrader. När jag kom ut på gatan tryckte jag ner mössan långt ner i pannan och andades ut varm imma. För att inte tänka på kylan och mörkret så började jag nynna på en låt. Jag hade ingen aning om var jag hört den, men den hade fastnat sådär jobbigt i huvudet på mig. "I'm gonna pick up the pieces, and build a lego house when things go wrong we can knock it down".
När jag gått ett tag kom jag fram till gatans knut. Mitt hjärta slog ett dubbelslag när jag såg männen som satt på gatan och drack. Mina ögon famlade efter en omväg. "My three words have two meanings, there's one thing on my mind. It's all for you".
- Hey baby, come and join us!
Jag började andas snabbare och gick mot killarna för att maschera rakt förbi dem. Men det var lättare sagt än gjort. En av männen - den stora - tog plötsligt ett ordentligt tag i min vrist och drog mig neråt. Min puls ökade till 100 och jag skrek högt av rädsla.
- Let go of me!
Jag slog och sparkade hjälplöst omkring mig. Plötsligt kände jag ett hårt slag i huvudet och allt blev svart.
~~
Jag vaknade av en förfärlig stank. Mina ögon sved och jag mådde illa. Jag drog med handen över byxorna, jag kände ett hål. Jag tittade chockat ner och såg att kläderna var upprivna. Helvete. Kräkningarna kom varannan sekund och plötsligt låg jag där på gatan och spydde. Jag frös, riktigt mycket. Hur fan kunde det här hända? "And it's dark in a cold December, but I've got ya to keep me warm. And if you're broke I'll mend ya and keep you sheltered from the storm that's raging on". Det var i princip det enda med låten som inte stämde in med verkligheten just nu. Det var november. Jag reste mig upp och försökte intala mig själv att allt var bra. Vad de där männen gjort med mig inatt ville jag inte tänka på. Jag föll ner på knä och spydde ur mig det jag hade kvar i magen.
Jag hade ingen aning om hur länge man skulle klara sig utan att frysa ihjäl. Tanken gjorde mig rädd. Några timmar? Dagar? Veckor? Desto mer jag tänkte på det, desto mer frös jag. Jag tog sakta upp min mobil ur innefickan i kappan. 11 missade samtal och 12 sms. Ja, det förvånade ju mig inte precis. Jag var ca 5 minuter hemifrån, så därför valde jag att skita i att ringa upp henne. Jag låste min mobil och tittade in i den svarta skärmen. Speglingen avgjorde tillräckligt mycket - såhär kunde jag inte gå hem. Lättat hittade jag min väska bredvid mig. Jag stoppade ner händerna, en ynka krona hade dem lämnat. Jag tittade mig skärrat omkring, som om männen fortfarande skulle vara kvar. Medan jag intalade mig själv om att det inte var någon fara vände jag mig om och promenerade iväg längst gatan för att försöka hitta en toalett.
En liten, liten dörr mellan två affärer fångade min uppmärksamhet. "WELCOME TO LOU's PLACE" stod det på den. Lou, det påminde mig om Louis. Jag log snett och öppnade dörren. En grönklädd kvinna kom farandes mot mig.
- Oh dear dear, poor child! utbrast hon.
- I'm fine ms, I just... got hurt, avslutade jag.
- Oh, I hope your okay. You can call me Lou, just Lou.
Kvinnan log vackert.
- So, what can I do for you?
- I just need a bathroom please, to fix this.
Jag klappade med händerna på mina lår och hon nickade sakta. Lou lånade mig ett par byxor och visade mig till toaletten. Jag backade skärrat åt sidan när jag såg mitt ansikte i spegeln. Jag hade en stor blåtira över vänster
tinning, mascaran var utkletad och håret tovigt. Fuck. Lou hade vänligt försäkrat mig om att jag kunde låna allt jag behövde i hennes skåp, så jag öppnade det och tog fram en grön borste. "Well, she seems to fancy green..." viskade jag tyst för mig själv. Jag drog den genom mitt korta igelkottshår, och efter 10 sekunder var det okej igen. Jag satte på vattenkranen och skvätte upp vatten i ansiktet på mig själv.
Klockan passerade 08:21 när jag äntligen såg hyffsad ut. Lou's militärgröna byxor satt som en smäck. Jag började pilla på ringfingernageln medan jag tittade djupt in i spegeln. Mamma skulle bli dödsrädd över bara blåtiran.
Mitt i allt hade jag glömt gårdagen. Jag var ju påväg till John, inte visste jag vad som skulle vänta. En regäl utskällning eller tårar? Det kanske bara var ett misstag trots allt?
Allt hände så fort, jag hade inte tid att tänka på såhär mycket samtidigt. Jag andades in och ut.
- It's okay Annie, relax.
Hm, ja. I donnnnooo, för mycket som händer.
Men detta var liksom bara för att ni ska förstå att hon inte är en vanlig flicka som sitter hemma framför datorn och stalkar 1D hela dagarna, hehe. Annie är riktigt modig.
I alla fall dåååå, 20+ till nästa?
- It's okay Annie, relax.
Hm, ja. I donnnnooo, för mycket som händer.
Men detta var liksom bara för att ni ska förstå att hon inte är en vanlig flicka som sitter hemma framför datorn och stalkar 1D hela dagarna, hehe. Annie är riktigt modig.
I alla fall dåååå, 20+ till nästa?
I M I S S Y O U - Chapter 1
Dånet av alla människor på gatan pressades in i mina öron och jag försökte stressat tränga mig igenom folkmassorna för att ta mig till närmsta telefonkiosk. Jag drog min kappa närmare kroppen. Det var den 8:onde november och kylan hade redan börjat komma ordentligt. Jag tryckte ner mina iskalla händer i fickorna och bet tag i kragen på kappan för att värma hakan. Något rött dök upp bakom alla huvuden och jag försökte öka takten tills jag kom fram till telefonkiosken och gick in. Det blev tyst och jag rotade igenom fickan för att få tag i ett mynt, sedan lyfte jag luren och knappade in telefonnumret till John. Tre signaler gick fram innan han svarade.
- Yes?
- Hey, it's me.
- Hi babe, where are you? I'm waiting for you. Didn't we say 5?
- Yes, but it's so crowded in the street, I'll get there in a half an hour!
Plötsligt bankade någon på dörren. Jag vände mig tvärt om. En man stod och skrek på mig.
- Um, I have to go now, see you there! Love you.
- Yes, see you honey.
Jag smällde tillbaka telefonen i hängaren och öppnade dörren. Mannen puttade irriterat undan mig, men jag struntade i honom och fortsatte upp för gatan.
John och jag hade varit tillsammans i några månader nu. Han var speciell, inte som alla andra. Han lyssnade på vad jag hade att säga, och gjorde sitt bästa för att få ett leende på mina läppar. Allt kändes rätt, varje gång vi sågs var det som om alla mina bekymmer var som bortblåsta. Jag log, sedan tog jag upp mina hörlurar ur fickan och tryckte in dem i öronen för att stänga ute allt buller på gatan. Jag tog upp min ipod och scrollade snabbt igenom listan för att sätta på en bra låt. Little Lion Man ekade i mina öron när jag fortsatte gå. När jag kom upp torget så gick jag ut ur folkmassan och in på Starbucks. John satt och väntade vid ett bord längst in. Han omfamnade mig i en kram när jag kom.
- Is everything alright? frågade han.
- Yes, why shouldn't it be?
Han nickade mot koppen framför mig och jag tog tag i den som om den vore ett djur. Jag blundade av behaglighet när värmen slog emot mina händer.
- It's cold outside, sa John.
- Mhm, mumlade jag och smuttade på kaffet
- Annie, do you wanna go see a movie or something tonight?
- Sure! sa jag och log mot honom.
Hans blågröna ögon tittade in i mina och hans blonda hår spretade åt alla håll, som om han precis vaknat.
Jag drack upp mitt kaffe sedan tog John min hand och vi promenerade till biografen. Vi tittade bland affischerna och bestämde oss för att se en film som ingen av oss hört talas om.
Vi letade upp rad 22-23 och satte oss ner för att vänta på att filmen skulle börja. John tittade på mig och verkade inte vilja flytta blicken till något annat. Så jag mötte hans ögon, lika vackra som vanligt.
- How are you feeling? frågade han plötsligt.
- I'm feeling great John, stop asking me how I feel.
Jag suckade och vände huvudet till den stora skärmen.
- I'm sorry, I'm just... worried. It's 3...
- I'm feeling great, sa jag kort. Jag andades tungt medan jag tittade tillbaka på honom.
- Just because the doctor said a date doesn't meen he's right. I'm fine, okay?
Han nickade och kramade min hand.
- Excuse me, can you be quiet, the movie's begins, fräste en dam bakom oss.
Jag vände mig om och tittade på henne några sekunder utan att säga något.
- I'm sorry, I didn't meen to be hard, I just don't want to talk about it, viskade jag i John's öra.
- I know, sa han.
Hans blågröna ögon tittade in i mina och hans blonda hår spretade åt alla håll, som om han precis vaknat.
Jag drack upp mitt kaffe sedan tog John min hand och vi promenerade till biografen. Vi tittade bland affischerna och bestämde oss för att se en film som ingen av oss hört talas om.
Vi letade upp rad 22-23 och satte oss ner för att vänta på att filmen skulle börja. John tittade på mig och verkade inte vilja flytta blicken till något annat. Så jag mötte hans ögon, lika vackra som vanligt.
- How are you feeling? frågade han plötsligt.
- I'm feeling great John, stop asking me how I feel.
Jag suckade och vände huvudet till den stora skärmen.
- I'm sorry, I'm just... worried. It's 3...
- I'm feeling great, sa jag kort. Jag andades tungt medan jag tittade tillbaka på honom.
- Just because the doctor said a date doesn't meen he's right. I'm fine, okay?
Han nickade och kramade min hand.
- Excuse me, can you be quiet, the movie's begins, fräste en dam bakom oss.
Jag vände mig om och tittade på henne några sekunder utan att säga något.
- I'm sorry, I didn't meen to be hard, I just don't want to talk about it, viskade jag i John's öra.
- I know, sa han.
Filmen visade sig vara riktigt sorglig, och det slutade med att hela salongen satt och grät. När filmen slutade hade jag nästan bitit sönder läppen.
- Shall we go, beautiful?
John reste sig upp och tog min hand. Jag fnissade och vi gick ut.
Det var mörkt ute, klockan var nu halv 8 på kvällen. Vi satte oss i John's varma bil och han skjutsade hem mig till mammas lägenhet. När vi kom fram böjde jag mig över handbromsen och kysste hans läppar. Han besvarade kyssen med att lägga sin kalla hand på min kind.
- I'll see you tomorrow, right? frågade jag.
- Uhm, yeah tomorrow... Han tittade ner och tänkte efter som om han hittade på en ursäkt. Me and my family is going to Oxford tomorrow, I have forgotten to tell you that, haven't I?
- Yes, you have, sa jag och höjde ena ögonbrynet. Well, have a good time!
Han log lättat.
- Sleep well, viskade han.
Jag kysste honom snabbt och gick sedan ut ur bilen och sprang upp för de 4 trapporna. Jag öppnade dörren, kastade av mig skorna och gick in till köket.
- Mum, I'm home! ropade jag och tittade mig omkring.
- Hi, there's dinner in the fridge honey! ropade hon från vardagsrummet.
- Thanks.
Jag tog ut en stor portion med kyckling ur kylen och in i mikron. Medans sekunderna sakta räknades ner så drog jag ut min iphone-laddare ur väggen. En dag utan telefon, tänk att jag klarade mig. Jag stoppade mobilen i fickan och tog ut talriken ur mikron. Efter att automatiskt kastat en blick på klockan gick jag in till mitt rum, ställde maten på nattduksbordet och slängde telefonen på min säng. Jag slet av mig mina tighta jeans och drog på mig ett par mjukisbyxor, sedan lade jag mig på sängen. Min iphone sattes igång och välkomnade mig med ett nytt sms, som tydligen var skickat för bara några minuter sedan.
From "John" 19.46: I can't keep pretending, please understand.
Jag drog efter andan.
- What...?
Hm, ja... Detta kom nog som en surprise. Hade först ingen aning om vad jag skulle skriva om, sen fick jag en idé som ledde till detta. Hade tänkt att man skulle föreställa sig John ungefär som Caspar Lee, med utseendet alltså. Ja, jag har ingen aning om vad jag tycker om detta kapitel alltså... Jag vet att det går fort framåt nu i början, men det är för att det är så jäkla mycket som kommer hända lite senare. Jag vet vad jag håller på med, så ni inte börjar fundera. Det kommer nog bli rätt mycket kapitel i denna ändå tror jag...
Men ja, jag hoppas att ni kommenterar vad ni tycker! Jag kommer nog inte ha några "kommentarskrav" men, över 15 kan ni väl komma upp till igen? ♥
- Shall we go, beautiful?
John reste sig upp och tog min hand. Jag fnissade och vi gick ut.
Det var mörkt ute, klockan var nu halv 8 på kvällen. Vi satte oss i John's varma bil och han skjutsade hem mig till mammas lägenhet. När vi kom fram böjde jag mig över handbromsen och kysste hans läppar. Han besvarade kyssen med att lägga sin kalla hand på min kind.
- I'll see you tomorrow, right? frågade jag.
- Uhm, yeah tomorrow... Han tittade ner och tänkte efter som om han hittade på en ursäkt. Me and my family is going to Oxford tomorrow, I have forgotten to tell you that, haven't I?
- Yes, you have, sa jag och höjde ena ögonbrynet. Well, have a good time!
Han log lättat.
- Sleep well, viskade han.
Jag kysste honom snabbt och gick sedan ut ur bilen och sprang upp för de 4 trapporna. Jag öppnade dörren, kastade av mig skorna och gick in till köket.
- Mum, I'm home! ropade jag och tittade mig omkring.
- Hi, there's dinner in the fridge honey! ropade hon från vardagsrummet.
- Thanks.
Jag tog ut en stor portion med kyckling ur kylen och in i mikron. Medans sekunderna sakta räknades ner så drog jag ut min iphone-laddare ur väggen. En dag utan telefon, tänk att jag klarade mig. Jag stoppade mobilen i fickan och tog ut talriken ur mikron. Efter att automatiskt kastat en blick på klockan gick jag in till mitt rum, ställde maten på nattduksbordet och slängde telefonen på min säng. Jag slet av mig mina tighta jeans och drog på mig ett par mjukisbyxor, sedan lade jag mig på sängen. Min iphone sattes igång och välkomnade mig med ett nytt sms, som tydligen var skickat för bara några minuter sedan.
From "John" 19.46: I can't keep pretending, please understand.
Jag drog efter andan.
- What...?
Hm, ja... Detta kom nog som en surprise. Hade först ingen aning om vad jag skulle skriva om, sen fick jag en idé som ledde till detta. Hade tänkt att man skulle föreställa sig John ungefär som Caspar Lee, med utseendet alltså. Ja, jag har ingen aning om vad jag tycker om detta kapitel alltså... Jag vet att det går fort framåt nu i början, men det är för att det är så jäkla mycket som kommer hända lite senare. Jag vet vad jag håller på med, så ni inte börjar fundera. Det kommer nog bli rätt mycket kapitel i denna ändå tror jag...
Men ja, jag hoppas att ni kommenterar vad ni tycker! Jag kommer nog inte ha några "kommentarskrav" men, över 15 kan ni väl komma upp till igen? ♥
I M I S S Y O U - Prologue
5/10 07:39 pm
"When I was fourteen years old I got diagnosed with cancer. It was the worst year of my life. All the days and nights I spent on the hospital, all the operations and mums tears. Yes, she cried a lot.
About 9 months ago, I were visit a doctor here in London. "I'm really sorry to tell you this mrs Davies, but your daughter is dying. She have a year, as highest", the doctor said. I remember mum's tears streaming down her face. She did'nt believe in him. She didn't want to believe. And, of course, I got scared too. Everyday I thought that I was like two seconds from death. I was afraid to go to sleep, cause' there was a change that I wouldn't wake up. And it still is.
But yeah, it's been nine months now and I'm still alive. And honestly, I don't think about it so much anymore. I'm trying to do the best of what I've got left and live life as I did before.
The 9th of september, I turned 18. It was my last birthday. It was so hard to face it, I didn't want it to past. But how ever, as I said, I will smile till the end of time."
Jag lät bläckpennan glida ur min hand och vände huvudet mot fönstret. Jag lutade mig tillbaka i den gröna trästolen och smekte med fingrarna över mitt stora ärr under vänster lunga. Jag bet mig i läppen och tittade försiktigt in i min smutsiga spegel. Mitt korta, guldbruna hår låg kors och tvärs på min hjässa. Många gånger hade jag blivit jämförd med Emma Watson med mitt korta hår. Var jag lik henne? Ena ögonbrynet höjdes. Lite kanske.
Min blick kastades automatiskt på mina foton som stod framför mig på skrivbordet. Första fotot föreställde mig, tolv år och hår hängandes ner till midjan. På det andra fotot stod 5 killar på rad framför en bakgrund av blå bokeh. Det vill säga One Direction för 2 år sedan. Jag lät mina fingrar glida längst fotografiet. För 2 år sedan hade de här killarna betytt allt för mig. Från att ha följt dem hela x-factor till början av 2011, då jag ledsamt nog lämnade tiden som Directioner. Jag hade inte lagt ner en sekund på dem sedan dess. Hade ingen aning om vad som hänt dem sedan dess. Visst, dem bodde här i London - så nyheter om dem dök upp överallt. På tv:n dök dem också upp ganska ofta. Det var faktiskt otroligt svårt att förstå hur kända de blivit. Men jag hade fortfarande inte fått en ordentlig uppfattning om vad som hänt dem de senaste 2 åren. Vilket kanske var bra, den här fanbasen var inte riktigt något för mig.
Plötsligt fick jag en ilning lik en stöt som for genom kroppen på mig. Den obehagliga känslan av att ha glömt någonting viktigt. Jag tittade sakta ner på mitt armbandsur och drog ifrån mig en hög suck när jag såg vad visarna låg på. Som vanligt när mitt dagdrömmande kom imellan hade tiden dragit iväg alldeles. Jag var försenad. Jag slängde snabbt ner skrivblocket i min väska och skyndade mig ut genom dörren.
Ja, vad ska jag säga... inte bra, inte dåligt - enligt mig. Jag visste inte hur mycket jag skulle ta fram ur prologen, men jag hoppas att det här blev lagom. Nu vill jag verkligen satsa på denna och jag tror så himla mycket på den här.
Hoppas ni gillade prologen! Jag vet inte om jag ska sätta press på kommentarer nu, så svårt att veta.. haha!
Men vi kör på 15+ till nästa så får vi se!
♥
