"When I was fourteen years old I got diagnosed with cancer. It was the worst year of my life. All the days and nights I spent on the hospital, all the operations and mums tears. Yes, she cried a lot.

About 9 months ago, I were visit a doctor here in London. "I'm really sorry to tell you this mrs Davies, but your daughter is dying. She have a year, as highest", the doctor said. I remember mum's tears streaming down her face. She did'nt believe in him. She didn't want to believe. And, of course, I got scared too. Everyday I thought that I was like two seconds from death. I was afraid to go to sleep, cause' there was a change that I wouldn't wake up. And it still is.
But yeah, it's been nine months now and I'm still alive. And honestly, I don't think about it so much anymore. I'm trying to do the best of what I've got left and live life as I did before.
The 9th of september, I turned 18. It was my last birthday. It was so hard to face it, I didn't want it to past. But how ever, as I said, I will smile till the end of time."

Jag lät bläckpennan glida ur min hand och vände huvudet mot fönstret. Jag lutade mig tillbaka i den gröna trästolen och smekte med fingrarna över mitt stora ärr under vänster lunga. Jag bet mig i läppen och tittade försiktigt in i min smutsiga spegel. Mitt korta, guldbruna hår låg kors och tvärs på min hjässa. Många gånger hade jag blivit jämförd med Emma Watson med mitt korta hår. Var jag lik henne? Ena ögonbrynet höjdes. Lite kanske.

Min blick kastades automatiskt på mina foton som stod framför mig på skrivbordet. Första fotot föreställde mig, tolv år och hår hängandes ner till midjan. På det andra fotot stod 5 killar på rad framför en bakgrund av blå bokeh. Det vill säga One Direction för 2 år sedan. Jag lät mina fingrar glida längst fotografiet. För 2 år sedan hade de här killarna betytt allt för mig. Från att ha följt dem hela x-factor till början av 2011, då jag ledsamt nog lämnade tiden som Directioner. Jag hade inte lagt ner en sekund på dem sedan dess. Hade ingen aning om vad som hänt dem sedan dess. Visst, dem bodde här i London - så nyheter om dem dök upp överallt. På tv:n dök dem också upp ganska ofta. Det var faktiskt otroligt svårt att förstå hur kända de blivit. Men jag hade fortfarande inte fått en ordentlig uppfattning om vad som hänt dem de senaste 2 åren. Vilket kanske var bra, den här fanbasen var inte riktigt något för mig.

Plötsligt fick jag en ilning lik en stöt som for genom kroppen på mig. Den obehagliga känslan av att ha glömt någonting viktigt. Jag tittade sakta ner på mitt armbandsur och drog ifrån mig en hög suck när jag såg vad visarna låg på. Som vanligt när mitt dagdrömmande kom imellan hade tiden dragit iväg alldeles. Jag var försenad. Jag slängde snabbt ner skrivblocket i min väska och skyndade mig ut genom dörren.

Ja, vad ska jag säga... inte bra, inte dåligt - enligt mig. Jag visste inte hur mycket jag skulle ta fram ur prologen, men jag hoppas att det här blev lagom. Nu vill jag verkligen satsa på denna och jag tror så himla mycket på den här. 
Hoppas ni gillade prologen! Jag vet inte om jag ska sätta press på kommentarer nu, så svårt att veta.. haha!
Men vi kör på 15+ till nästa så får vi se!
♥