I M I S S Y O U - Chapter 6
Tidigare ur "I Miss You": - Thank you Haz. Jag svalde för att inte få svårt att andas och log mot honom innan jag reste mig upp och gick mot dörren.
Plötsligt tog någon tag i min kappa och drog i den. Jag vände mig kvickt om och möttes av en flicka på 12-13 år.
- You do know that that was Harry Styles, do you? viskade hon.
- Yeah, sa jag snabbt och log innan jag öppnade dörren och gick ut på Oxford Street igen. "I just havn't faced it yet", viskade jag för mig själv.
Plötsligt tog någon tag i min kappa och drog i den. Jag vände mig kvickt om och möttes av en flicka på 12-13 år.
- You do know that that was Harry Styles, do you? viskade hon.
- Yeah, sa jag snabbt och log innan jag öppnade dörren och gick ut på Oxford Street igen. "I just havn't faced it yet", viskade jag för mig själv.
Senare samma kväll....
Jag lutade mig mot väggen i sängen och stirrade på mobilen framför mig, Harry's telefonnummer så gott som skrek efter mig. Jag tvekade - vilket jag hade gjort den senaste timmen - innan jag försiktigt klickade på "send message"
Mitt hjärta slog ett dubbelslag. Jag reste mig upp ur sängen och slet av mig de tighta jeansen jag haft på mig under dagen och satte på mig ett par slappa pyjamasshorts. Det dröjde inte länge förrän sms-signalen plingade till och jag slet snabbt till mig mobilen.
From "Haz" 19:55pm: Hey! I was wondering if you'd ever text, haha. What are you up to? x.
To "Haz" 19:56pm: Nothing really, sitting on my bed with the phone, haha. And you? :) x
From "Haz" 19:58pm: Same here actually, but with my boys ;) By the way, is it possible for you to be at Starbucks 6pm tomorrow? x.
Jag bet ihop käkarna och tittade tveksamt på texten. Det var något med Harry som jag fastnat för. Det var svårt att förklara. Att han en gång varit min största idol var inte grejen. Att han just nu satt tillsammans med Niall, Liam, Louis och Zayn i en soffa var obegripligt, ändå var det inte det som gjorde att jag ville fortsätta prata med honom. Det var en ny känsla.
To "Haz" 20:00: Yeah, absolutely! Why? x
From "Haz" 20:04pm: I'm just a bit interesting, wanna hear more about you! x.
------------------------------------------------------------------
- Ey Harry?
Zayn kastade ett chips mot mitt håll och jag fångade den skickligt med tungan.
- Yeah! utropade jag glatt och skrattade.
- Who are you texting man? We're playing Fifa here! klagade Niall.
- I'm coming, mumlade jag.
Alltså, Starbucks klockan 6 imorgon. Shit, den där tjejen hade fastnat i mitt huvud. Jag var nyfiken, vad var det hon hade att berätta egentligen?
- Harry, seriosly, c'mon! sa Louis högt.
- Wait, muttrade jag.
Liam kom och satte sig närmare mig. För nära.
- Annie? Annie who? Han blev genast seriös.
- "Annie Nothing", försäkrade jag honom om.
- Oh, alright, fnissade han.
Det är klart att han inte skulle bry sig om vad jag sa.
- My thumbs are hurting, klagade Niall. We've played for like 2 hours and all Harry's doing is texting.
Niall reste sig upp ur soffan, sträckte på sig och gick in till hans sovrum. Han kom tillbaka några sekunder senare bärandes på en gitarr.
- Niall, no... protesterade Zayn.
Med lite klagomål från olika håll slutade det med att Fifa var avstängt och vi satt utspritt tillsammans med Nialls gitarr. (Sätt gärna på little things för mer feeling^^) Niall tog de första ackorden och Zayn var snabb med tonerna.
From "Haz" 19:58pm: Same here actually, but with my boys ;) By the way, is it possible for you to be at Starbucks 6pm tomorrow? x.
Jag bet ihop käkarna och tittade tveksamt på texten. Det var något med Harry som jag fastnat för. Det var svårt att förklara. Att han en gång varit min största idol var inte grejen. Att han just nu satt tillsammans med Niall, Liam, Louis och Zayn i en soffa var obegripligt, ändå var det inte det som gjorde att jag ville fortsätta prata med honom. Det var en ny känsla.
To "Haz" 20:00: Yeah, absolutely! Why? x
From "Haz" 20:04pm: I'm just a bit interesting, wanna hear more about you! x.
------------------------------------------------------------------
Zayn kastade ett chips mot mitt håll och jag fångade den skickligt med tungan.
- Yeah! utropade jag glatt och skrattade.
- Who are you texting man? We're playing Fifa here! klagade Niall.
- I'm coming, mumlade jag.
Alltså, Starbucks klockan 6 imorgon. Shit, den där tjejen hade fastnat i mitt huvud. Jag var nyfiken, vad var det hon hade att berätta egentligen?
- Harry, seriosly, c'mon! sa Louis högt.
- Wait, muttrade jag.
Liam kom och satte sig närmare mig. För nära.
- Annie? Annie who? Han blev genast seriös.
- "Annie Nothing", försäkrade jag honom om.
- Oh, alright, fnissade han.
Det är klart att han inte skulle bry sig om vad jag sa.
- My thumbs are hurting, klagade Niall. We've played for like 2 hours and all Harry's doing is texting.
Niall reste sig upp ur soffan, sträckte på sig och gick in till hans sovrum. Han kom tillbaka några sekunder senare bärandes på en gitarr.
- Niall, no... protesterade Zayn.
Med lite klagomål från olika håll slutade det med att Fifa var avstängt och vi satt utspritt tillsammans med Nialls gitarr. (Sätt gärna på little things för mer feeling^^) Niall tog de första ackorden och Zayn var snabb med tonerna.
- Your hand fits in mine like it's made just for me, but bear this in mind it was meant to be. And I'm joining up the dots with the freckles on your cheeks, and it all makes sense to me.
Liam tog ett snabbt andetag och körde sitt solo.
- I know you've never loved the crinkles by your eyes when you smile. You've never loved your stomach or your thighs. The dimples in your back at the bottom of your spine, but I'll love them endlessly.
Zayn hängde på och de sjöng refrängen tillsammans.
- I won't let these little things slip out of my mouth. But if I do, it's you, oh it's you they add up to. I'm in love with you and all these little things.
Louis harklade sig.
- You can't go to bed without a cup of tea and maybe that's the reason that you talk in your sleep. And all those conversations are the secrets that I keep, though it makes no sense to me.
- I know you've never loved the sound of your voice on tape. You never want to know how much you weigh.
You still have to squeeze into your jeans, but you're perfect to me, sjöng jag hest.
Vi sjöng refrängen innan det var dags för Nialls solo.
- You'll never love yourself half as much as I love you. You'll never treat yourself right, darling, but I want you to. If I let you know I'm here for you. Maybe you'll love yourself like I love you, oh.
Vi sjöng klart låten och Niall drog det sista slaget med sitt plektrum.
- We should do that more often, sa Zayn.
- It reminds me of the bungalow-time, log Liam. Just us and the guitar.
Plötsligt plingade min mobil till igen.
- Though I do wanna know who that is! skrattade Louis.
Tjoho, 1 dag mellan kapitlerna, aplåd till mig!
Vill säga tack ännu en gång, och en sak till; jag har inga "kommentarskrav", vill bara att så många som möjligt ska kommentera vad ni tycker. Med tanke på att det är runt 60-100 varje dag som läser :)
So, 20 till nästa, pleaase?
Liam tog ett snabbt andetag och körde sitt solo.
- I know you've never loved the crinkles by your eyes when you smile. You've never loved your stomach or your thighs. The dimples in your back at the bottom of your spine, but I'll love them endlessly.
Zayn hängde på och de sjöng refrängen tillsammans.
- I won't let these little things slip out of my mouth. But if I do, it's you, oh it's you they add up to. I'm in love with you and all these little things.
Louis harklade sig.
- You can't go to bed without a cup of tea and maybe that's the reason that you talk in your sleep. And all those conversations are the secrets that I keep, though it makes no sense to me.
- I know you've never loved the sound of your voice on tape. You never want to know how much you weigh.
You still have to squeeze into your jeans, but you're perfect to me, sjöng jag hest.
Vi sjöng refrängen innan det var dags för Nialls solo.
- You'll never love yourself half as much as I love you. You'll never treat yourself right, darling, but I want you to. If I let you know I'm here for you. Maybe you'll love yourself like I love you, oh.
Vi sjöng klart låten och Niall drog det sista slaget med sitt plektrum.
- We should do that more often, sa Zayn.
- It reminds me of the bungalow-time, log Liam. Just us and the guitar.
Plötsligt plingade min mobil till igen.
- Though I do wanna know who that is! skrattade Louis.
Tjoho, 1 dag mellan kapitlerna, aplåd till mig!
Vill säga tack ännu en gång, och en sak till; jag har inga "kommentarskrav", vill bara att så många som möjligt ska kommentera vad ni tycker. Med tanke på att det är runt 60-100 varje dag som läser :)
So, 20 till nästa, pleaase?
I M I S S Y O U - Chapter 5
Tidigare ur "I Miss You": Koppen träffade mig i magen och den glödheta kaffen välde över mina kläder. Jag skrek av smärta.
- Oh my God, I'm so sorry! utropade killen.
Jag andades häftigt, sedan kollade jag snabbt upp på honom.
Lockigt, brunt hår, stor näsa, bruna ögon och en stor mun med smilegropar. Det kunde inte vara han, det kunde det bara inte... Mitt hjärta klappade ännu snabbare. Min mun formade troligen ett O och jag stirrade storögt på honom. Där stod jag, med blöta kläder fyllda med kaffe, och stirrade på Harry Styles.
- Oh my God, I'm so sorry! utropade killen.
Jag andades häftigt, sedan kollade jag snabbt upp på honom.
Lockigt, brunt hår, stor näsa, bruna ögon och en stor mun med smilegropar. Det kunde inte vara han, det kunde det bara inte... Mitt hjärta klappade ännu snabbare. Min mun formade troligen ett O och jag stirrade storögt på honom. Där stod jag, med blöta kläder fyllda med kaffe, och stirrade på Harry Styles.
Min puls ökade för varje sekund.
- Oh my God, I'm so sorry! utbrast han.
Jag kände hur mina bleka kinder hettade till och allt jag såg var Harry. Folk samlade sig omkring oss, blickar vände sig mot vårat håll.
- Are you alright?
Harry viftade hjälplöst med armarna som om han skulle kunna få bort det glödheta kaffet från mina kläder med hjälp av häxkonst eller något.
Jag slet motvilligt blicken från hans vackra ansikte medan min normala andning kom tillbaka.
- I'm fine, sa jag pipigt.
- Are you sure?
Harry böjde sig ner närmare mitt ansikte, självklart kunde jag inte låta bli att titta på honom, och med ens kom hjärtklappningarna tillbaka. Jag nickade ivrigt.
Han brydde sig verkligen inte ett dugg om alla blickar, vilket var charmigt.
- I can't leave you like this... mumlade han och tittade sig omkring.
Jag samlade mig.
- Really, I'm fine! I have like 15 minutes home so It's okay, honest!
Han bet sig i läppen och tvekade. Han var så söt.
- Okay... mumlade han.
- Do you want a new coffee sir? frågade kassören.
- Two, sa Harry, utan att vända sig om.
Jag drog efter andan. Två? Harry Styles bjöd mig på kaffe. Jisses. Han såg direkt mitt ansiktsuttryck.
- The least I can do is buy you a coffee. Han log.
- Here you go!
Harry vände sig om och tog emot två nya koppar med kaffe. Till min förvåning gav han inte den ena till mig, istället gick han iväg längre in i den mörka delen av Starbucks och ställde sig framför ett bord. Han nickade mot en av stolarna och jag satte mig ner, han också. Jag lade min mobil på bordet och tog emot en av kopparna.
- Thank you, sa jag och log.
- I'm really sorry, sa han igen.
Jag log och bet mig i läppen.
- What? frågade han.
- It's just... you're acting so... normal.
- Ain't I normal? han log sitt generade leende.
- You're Harry Styles, sa jag sakta.
Hans leende slocknade lite.
- Could we just leave that for now?
Jag förstod vad han menade.
- Sure.
- So, what's your name? frågade han artigt.
- Annie Davies, sa jag och log.
- And who are you? skojade jag med en piece av allvar i rösten.
Först blev han förvånad, men med ens förstod han min lek.
- You can call me Haz, nice to meet you. Han skrattade högt, hans charmiga, lite blyga skratt fick mig att rodna hemskt.
- Tell me about yourself, sa han.
- It's not so much to tell actually, svarade jag lågt och log osäkert.
- Now there must be something, I'm sure!
Jag tittade in i hans busiga, gröna ögon. Jag kände mig säker. Skyddad liksom.
- I wish I could tell you everything from start to end, but it's complicated.
Jag suckade, slog igen ögonen och bet mig i läppen. Kanske var det inte så bra sagt.
- I'd love to hear it.
Plötsligt tog Harry ett tag om min mobil med sin stora hand och låste snabbt upp den.
- What are you doing? frågade jag nyfiket.
- Wait, mumlade han.
Efter några sekunder räckte han över den till mig igen.
- Here you go, so you can call me and tell me everything you wanna tell. Now, I think It's time for you to go home and change clothes. And... sorry again.
- Thank you Haz. Jag svalde för att inte få svårt att andas och log mot honom innan jag reste mig upp och gick mot dörren.
Plötsligt tog någon tag i min kappa och drog i den. Jag vände mig kvickt om och möttes av en flicka på 12-13 år.
- You do know that that was Harry Styles, do you? viskade hon.
- Yeah, sa jag snabbt och log innan jag öppnade dörren och gick ut på Oxford Street igen. "I just havn't faced it yet", viskade jag för mig själv.
Well, jag skrev faktiskt om det här kapitlet 3 gånger.. hade först tänkt mig något helt annat, men då hade det gått lite för fort. Jag har en tendens att skriva lite för fort, till exempel så tog min första fanfic slut på bara 9 kapitel... Men jag är redo för kapitel 6, och förhoppningsvis så ska jag försöka skriva klart det redan imorgon.
Tack för alla fina kommentarer guys, hela 32 kommentarer har jag fått på kapitel 4. Thank yooou ♥
Vi kör 25+ på denna, right?
- Oh my God, I'm so sorry! utbrast han.
Jag kände hur mina bleka kinder hettade till och allt jag såg var Harry. Folk samlade sig omkring oss, blickar vände sig mot vårat håll.
- Are you alright?
Harry viftade hjälplöst med armarna som om han skulle kunna få bort det glödheta kaffet från mina kläder med hjälp av häxkonst eller något.
Jag slet motvilligt blicken från hans vackra ansikte medan min normala andning kom tillbaka.
- I'm fine, sa jag pipigt.
- Are you sure?
Harry böjde sig ner närmare mitt ansikte, självklart kunde jag inte låta bli att titta på honom, och med ens kom hjärtklappningarna tillbaka. Jag nickade ivrigt.
Han brydde sig verkligen inte ett dugg om alla blickar, vilket var charmigt.
- I can't leave you like this... mumlade han och tittade sig omkring.
Jag samlade mig.
- Really, I'm fine! I have like 15 minutes home so It's okay, honest!
Han bet sig i läppen och tvekade. Han var så söt.
- Okay... mumlade han.
- Do you want a new coffee sir? frågade kassören.
- Two, sa Harry, utan att vända sig om.
Jag drog efter andan. Två? Harry Styles bjöd mig på kaffe. Jisses. Han såg direkt mitt ansiktsuttryck.
- The least I can do is buy you a coffee. Han log.
- Here you go!
Harry vände sig om och tog emot två nya koppar med kaffe. Till min förvåning gav han inte den ena till mig, istället gick han iväg längre in i den mörka delen av Starbucks och ställde sig framför ett bord. Han nickade mot en av stolarna och jag satte mig ner, han också. Jag lade min mobil på bordet och tog emot en av kopparna.
- Thank you, sa jag och log.
- I'm really sorry, sa han igen.
Jag log och bet mig i läppen.
- What? frågade han.
- It's just... you're acting so... normal.
- Ain't I normal? han log sitt generade leende.
- You're Harry Styles, sa jag sakta.
Hans leende slocknade lite.
- Could we just leave that for now?
Jag förstod vad han menade.
- Sure.
- So, what's your name? frågade han artigt.
- Annie Davies, sa jag och log.
- And who are you? skojade jag med en piece av allvar i rösten.
Först blev han förvånad, men med ens förstod han min lek.
- You can call me Haz, nice to meet you. Han skrattade högt, hans charmiga, lite blyga skratt fick mig att rodna hemskt.
- Tell me about yourself, sa han.
- It's not so much to tell actually, svarade jag lågt och log osäkert.
- Now there must be something, I'm sure!
Jag tittade in i hans busiga, gröna ögon. Jag kände mig säker. Skyddad liksom.
- I wish I could tell you everything from start to end, but it's complicated.
Jag suckade, slog igen ögonen och bet mig i läppen. Kanske var det inte så bra sagt.
- I'd love to hear it.
Plötsligt tog Harry ett tag om min mobil med sin stora hand och låste snabbt upp den.
- What are you doing? frågade jag nyfiket.
- Wait, mumlade han.
Efter några sekunder räckte han över den till mig igen.
- Here you go, so you can call me and tell me everything you wanna tell. Now, I think It's time for you to go home and change clothes. And... sorry again.
- Thank you Haz. Jag svalde för att inte få svårt att andas och log mot honom innan jag reste mig upp och gick mot dörren.
Plötsligt tog någon tag i min kappa och drog i den. Jag vände mig kvickt om och möttes av en flicka på 12-13 år.
- You do know that that was Harry Styles, do you? viskade hon.
- Yeah, sa jag snabbt och log innan jag öppnade dörren och gick ut på Oxford Street igen. "I just havn't faced it yet", viskade jag för mig själv.
Well, jag skrev faktiskt om det här kapitlet 3 gånger.. hade först tänkt mig något helt annat, men då hade det gått lite för fort. Jag har en tendens att skriva lite för fort, till exempel så tog min första fanfic slut på bara 9 kapitel... Men jag är redo för kapitel 6, och förhoppningsvis så ska jag försöka skriva klart det redan imorgon.
Tack för alla fina kommentarer guys, hela 32 kommentarer har jag fått på kapitel 4. Thank yooou ♥
Vi kör 25+ på denna, right?
I M I S S Y O U - Chapter 4
Tidigare ur "I Miss You": Jag öppnade skrivbordslådan, rotade bland sladdar och papper innan jag fick fram vad jag sökte. Min dagbok. Eller dagbok och dagbok... ett ljusblått skrivblock med rosa blommor på. Jag blåste försiktigt över framsidan för att få bort det lilla dammet som samlats på boken. Sedan smekte jag med handflatan över den och öppnade den försiktigt. Jag greppade min penna och började skriva.
"I don't know anything. Everything's happening so fast. Everything is against me... I don't know what to do."
"I don't know anything. Everything's happening so fast. Everything is against me... I don't know what to do."
Ett tjutande ljud trängdes in i mina öron och jag slängde automatiskt min hand mot väckarklockan medan jag gäspade trött. Klockan var 06.31 den 31 oktober, dags för ännu en skoldag. "Just a few more seconds".. viskade jag. Jag blundade en aning och några sekunder senare slog klockan 07.12. "Shit!" Att jag alltid skulle komma för sent. Snabbt drog jag i fötterna i mina tofflor. Jag reste mig stelt upp ur sängen och satte mig vid mitt skrivbord. Jag kletade på mascara på mina ögonfransar och drog en kam genom mitt korta hår.
Jag skruvade tillbaka locket på mascaran och slängde i den i nessesären.
Pyjamasen drog jag av mig, sedan var det dags att klä på sig. Det fanns ingen tid att krångla med kläder nu, så jag tog gårdagens kläder vilka jag älskade. Ett par jeans, en vit skorta och över det en brun stickad tröja. Jag tog ur en ljusbrun sjal ur byrålådan och virade över mitt huvud, sedan ställde jag mig framför spegeln. Jag gick ut till köket där mamma omfamnade mig i en varm kram. Hon hade blivit väldigt hjärtlig det senaste året, dock behövde jag ju inte fundera så mycket på varför.
- Morning... gäspade jag.
- Morning, sa hon högt. I've done breakfast for you.
- Thanks.
Jag satte mig vid bordet och började bre en macka.
- Wait, darling. Mamma tittade ner på sitt armbandsur.
- Shouldn't you be on your way by now?
- Yes, I know, muttrade jag.
Jag tog min macka och proppade i mig den medan jag satte på mig jackan.
- You'll be hungry! protesterade mamma.
- I'll stop by at Starbucks! Jag gav henne en snabb puss och gick ut på gatan med väskan över axeln.
På väg upp för Oxford Street fick jag en obehaglig känsla i magen. Gatan var som vanligt full med folk och det skulle garanterat bli trångt att gå upp för den. Plus att det nog skulle ta ett tag. Jag kastade en snabb blick på Starbucks. Tvekade, aldrig att jag skulle komma till skolan i tid. Hungrig var jag och kallt som tusan var det ute. Snabbt småsprang jag mot skylten och tittade in genom fönstret. Kön var lång, men en varm choklad frestade mig oerhört mycket. Jag öppnade dörren och möttes av den varma luften och den välbekanta doften där innefrån. Åh, jag ville bara stanna där hela dagen. Jag tittade mig omkring lite och ställde mig i den långa kön. Som alltid när jag fick tid över halade jag upp min iphone ur fickan och scrollade igenom instagram. Jag tittade upp och min blick for fram mot killen framför mig. Han hållde i en svart iphone och scrollade igenom instagram precis som jag. Jag drog efter andan när det orangea fältet med news kom upp. 25573 gillningar, whaat? Min nyfikenhet tog över och jag gjorde mitt bästa för att komma så nära honom som möjligt för att lyckas se vad hans användarnamn var. Kön gick ett steg framåt och med ens stoppade killen ner sin mobil i fickan och mitt hopp släcktes. Nu var han framme vid kassan.
- A cup of cappucino please.
Jag kände med ens igen hans röst. Var hade jag hört den förut?
Mannen i kassans blick fastnade på killens ansikte. Han stod stilla ett tag innan killen gjorde ett ansiktsdrag och mannen i kassan harklade sig.
- Of course!
Han försvann för en sekund. Killen framför mig plockade upp sin mobil igen, denna gången gick han in på twitter. Jag lutade mig fram och försökte ivrigt se vem han var, medan den förvånade mannen i kassan kom tillbaka.
- Here you go sir, sa han vänligt och räckte över den varma koppen. Killen stoppade ner sin iphone i fickan igen och tog emot koppen med sina stora händer.
- Thank you!
Hans röst störde mig. Jag försökte fördärvat komma på var i allsin dar jag hört den. Mitt i allt glömde jag att jag stod ungefär en cm från hans axel. Killen vände sig tvärt om, men det var försent. Koppen träffade mig i magen och den glödheta kaffen välde över mina kläder. Jag skrek av smärta.
- Oh my God, I'm so sorry! utropade killen.
Jag andades häftigt, sedan kollade jag snabbt upp på honom.
Lockigt, brunt hår, stor näsa, gröna ögon och en stor mun med smilegropar. Det kunde inte vara han, det kunde det bara inte... Mitt hjärta klappade ännu snabbare. Min mun formade troligen ett O och jag stirrade storögt på honom. Där stod jag, med blöta kläder fyllda med kaffe, och stirrade på Harry Styles.
För det första, I'm sooo sorry att det här kapitlet kommer så sent. Men jag har en ursäkt, det har nämligen hänt lite saker, personliga saker alltså. Men nu är det i alla fall uppe, och jag hoppas att ni gillar det. Hann tyvärr inte läsa igenom detta så det var säkert några småfel här och var, men hur som helst...
Jag ville verkligen få fram det här med Harry och göra klart det med John så fort som möjligt, då jag tror att novellen blir rörig och lång annars. Så jag hoppas att ni tycker att det här var okej!
25+ till nästa va? :)
Pyjamasen drog jag av mig, sedan var det dags att klä på sig. Det fanns ingen tid att krångla med kläder nu, så jag tog gårdagens kläder vilka jag älskade. Ett par jeans, en vit skorta och över det en brun stickad tröja. Jag tog ur en ljusbrun sjal ur byrålådan och virade över mitt huvud, sedan ställde jag mig framför spegeln. Jag gick ut till köket där mamma omfamnade mig i en varm kram. Hon hade blivit väldigt hjärtlig det senaste året, dock behövde jag ju inte fundera så mycket på varför.
- Morning... gäspade jag.
- Morning, sa hon högt. I've done breakfast for you.
- Thanks.
Jag satte mig vid bordet och började bre en macka.
- Wait, darling. Mamma tittade ner på sitt armbandsur.
- Shouldn't you be on your way by now?
- Yes, I know, muttrade jag.
Jag tog min macka och proppade i mig den medan jag satte på mig jackan.
- You'll be hungry! protesterade mamma.
- I'll stop by at Starbucks! Jag gav henne en snabb puss och gick ut på gatan med väskan över axeln.
På väg upp för Oxford Street fick jag en obehaglig känsla i magen. Gatan var som vanligt full med folk och det skulle garanterat bli trångt att gå upp för den. Plus att det nog skulle ta ett tag. Jag kastade en snabb blick på Starbucks. Tvekade, aldrig att jag skulle komma till skolan i tid. Hungrig var jag och kallt som tusan var det ute. Snabbt småsprang jag mot skylten och tittade in genom fönstret. Kön var lång, men en varm choklad frestade mig oerhört mycket. Jag öppnade dörren och möttes av den varma luften och den välbekanta doften där innefrån. Åh, jag ville bara stanna där hela dagen. Jag tittade mig omkring lite och ställde mig i den långa kön. Som alltid när jag fick tid över halade jag upp min iphone ur fickan och scrollade igenom instagram. Jag tittade upp och min blick for fram mot killen framför mig. Han hållde i en svart iphone och scrollade igenom instagram precis som jag. Jag drog efter andan när det orangea fältet med news kom upp. 25573 gillningar, whaat? Min nyfikenhet tog över och jag gjorde mitt bästa för att komma så nära honom som möjligt för att lyckas se vad hans användarnamn var. Kön gick ett steg framåt och med ens stoppade killen ner sin mobil i fickan och mitt hopp släcktes. Nu var han framme vid kassan.
- A cup of cappucino please.
Jag kände med ens igen hans röst. Var hade jag hört den förut?
Mannen i kassans blick fastnade på killens ansikte. Han stod stilla ett tag innan killen gjorde ett ansiktsdrag och mannen i kassan harklade sig.
- Of course!
Han försvann för en sekund. Killen framför mig plockade upp sin mobil igen, denna gången gick han in på twitter. Jag lutade mig fram och försökte ivrigt se vem han var, medan den förvånade mannen i kassan kom tillbaka.
- Here you go sir, sa han vänligt och räckte över den varma koppen. Killen stoppade ner sin iphone i fickan igen och tog emot koppen med sina stora händer.
- Thank you!
Hans röst störde mig. Jag försökte fördärvat komma på var i allsin dar jag hört den. Mitt i allt glömde jag att jag stod ungefär en cm från hans axel. Killen vände sig tvärt om, men det var försent. Koppen träffade mig i magen och den glödheta kaffen välde över mina kläder. Jag skrek av smärta.
- Oh my God, I'm so sorry! utropade killen.
Jag andades häftigt, sedan kollade jag snabbt upp på honom.
Lockigt, brunt hår, stor näsa, gröna ögon och en stor mun med smilegropar. Det kunde inte vara han, det kunde det bara inte... Mitt hjärta klappade ännu snabbare. Min mun formade troligen ett O och jag stirrade storögt på honom. Där stod jag, med blöta kläder fyllda med kaffe, och stirrade på Harry Styles.
För det första, I'm sooo sorry att det här kapitlet kommer så sent. Men jag har en ursäkt, det har nämligen hänt lite saker, personliga saker alltså. Men nu är det i alla fall uppe, och jag hoppas att ni gillar det. Hann tyvärr inte läsa igenom detta så det var säkert några småfel här och var, men hur som helst...
Jag ville verkligen få fram det här med Harry och göra klart det med John så fort som möjligt, då jag tror att novellen blir rörig och lång annars. Så jag hoppas att ni tycker att det här var okej!
25+ till nästa va? :)
Länkbyte med Evelina
Ännu ett länkbyte med min fina vän, hon är värd alla läsare som går att få. Evelina är verkligen pro på att skriva, och nu har hon precis börjat på sin femte fanfic Break of Dawn. Läsläsläs people.
"Liam Payne, ung och redan högpresterande läkare på London Bridge Hospital. Trots sin ålder kunde han mer än de flesta. Läkaryrket hade gått i släkten på hans fars sida vilket gett han stora fördelar och tips vilket ha gjort honom till den han är idag. Som specialist inom cancer har han hjälpt många unga och äldre. Men han har även andra intressen som musik som han är med i ett lite mindre band vid namn One Direction. Endast på hans fritid hade han tid med sina fyra kompanjoner. En dag rullar Stephanie in med hjärtstillestånd. Liam får Stephanie som patient och blir ansvarig över hennes värden och hälsa. Oväntade komplikationer med cancer betyder det en långvistelse på sjukhuset. Men att ha varandra så nära dygnet runt måste man ju komma varandra närmare. Men vad leder det till?"
Klicka på bilden för att komma till den.
"Liam Payne, ung och redan högpresterande läkare på London Bridge Hospital. Trots sin ålder kunde han mer än de flesta. Läkaryrket hade gått i släkten på hans fars sida vilket gett han stora fördelar och tips vilket ha gjort honom till den han är idag. Som specialist inom cancer har han hjälpt många unga och äldre. Men han har även andra intressen som musik som han är med i ett lite mindre band vid namn One Direction. Endast på hans fritid hade han tid med sina fyra kompanjoner. En dag rullar Stephanie in med hjärtstillestånd. Liam får Stephanie som patient och blir ansvarig över hennes värden och hälsa. Oväntade komplikationer med cancer betyder det en långvistelse på sjukhuset. Men att ha varandra så nära dygnet runt måste man ju komma varandra närmare. Men vad leder det till?"
Klicka på bilden för att komma till den.
