---

~ ANNIE's PERSPEKTIV

Min puls ökade för varje sekund. 
- Oh my God, I'm so sorry! utbrast han. 
Jag kände hur mina bleka kinder hettade till och allt jag såg var Harry. Folk samlade sig omkring oss, blickar vände sig mot vårat håll. 
- Are you alright? 
Harry viftade hjälplöst med armarna som om han skulle kunna få bort det glödheta kaffet från mina kläder med hjälp av häxkonst eller något. 
Jag slet motvilligt blicken från hans vackra ansikte medan min normala andning kom tillbaka. 
- I'm fine, sa jag pipigt. 
- Are you sure? 
Harry böjde sig ner närmare mitt ansikte, självklart kunde jag inte låta bli att titta på honom, och med ens kom hjärtklappningarna tillbaka. Jag nickade ivrigt. 
Han brydde sig verkligen inte ett dugg om alla blickar, vilket var charmigt. 
- I can't leave you like this... mumlade han och tittade sig omkring.
Jag samlade mig.
- Really, I'm fine! I have like 15 minutes home so It's okay, honest! 
Han bet sig i läppen och tvekade. Han var så söt. 
- Okay... mumlade han. 
- Do you want a new coffee sir? frågade kassören. 
- Two, sa Harry, utan att vända sig om.
Jag drog efter andan. Två? Harry Styles bjöd mig på kaffe. Jisses. Han såg direkt mitt ansiktsuttryck.
- The least I can do is buy you a coffee. Han log.
- Here you go! 
Harry vände sig om och tog emot två nya koppar med kaffe. Till min förvåning gav han inte den ena till mig, istället gick han iväg längre in i den mörka delen av Starbucks och ställde sig framför ett bord. Han nickade mot en av stolarna och jag satte mig ner, han också. Jag lade min mobil på bordet och tog emot en av kopparna. 
- Thank you, sa jag och log. 
- I'm really sorry, sa han igen. 
Jag log och bet mig i läppen.
- What? frågade han. 
- It's just... you're acting so... normal.
- Ain't I normal? han log sitt generade leende. 
- You're Harry Styles, sa jag sakta. 
Hans leende slocknade lite. 
- Could we just leave that for now? 
Jag förstod vad han menade. 
- Sure. 
- So, what's your name? frågade han artigt.
- Annie Davies, sa jag och log. 
- And who are you? skojade jag med en piece av allvar i rösten.  
Först blev han förvånad, men med ens förstod han min lek.
- You can call me Haz, nice to meet you. Han skrattade högt, hans charmiga, lite blyga skratt fick mig att rodna hemskt. 
- Tell me about yourself, sa han. 
- It's not so much to tell actually, svarade jag lågt och log osäkert. 
- Now there must be something, I'm sure! 
Jag tittade in i hans busiga, gröna ögon. Jag kände mig säker. Skyddad liksom.
- I wish I could tell you everything from start to end, but it's complicated. 
Jag suckade, slog igen ögonen och bet mig i läppen. Kanske var det inte så bra sagt.
- I'd love to hear it. 
Plötsligt tog Harry ett tag om min mobil med sin stora hand och låste snabbt upp den. 
- What are you doing? frågade jag nyfiket. 
- Wait, mumlade han. 
Efter några sekunder räckte han över den till mig igen.
- Here you go, so you can call me and tell me everything you wanna tell. Now, I think It's time for you to go home and change clothes. And... sorry again.
- Thank you Haz. Jag svalde för att inte få svårt att andas och log mot honom innan jag reste mig upp och gick mot dörren. 
Plötsligt tog någon tag i min kappa och drog i den. Jag vände mig kvickt om och möttes av en flicka på 12-13 år.
- You do know that that was Harry Styles, do you? viskade hon. 
- Yeah, sa jag snabbt och log innan jag öppnade dörren och gick ut på Oxford Street igen. "I just havn't faced it yet", viskade jag för mig själv.

---

---

Well, jag skrev faktiskt om det här kapitlet 3 gånger.. hade först tänkt mig något helt annat, men då hade det gått lite för fort. Jag har en tendens att skriva lite för fort, till exempel så tog min första fanfic slut på bara 9 kapitel... Men jag är redo för kapitel 6, och förhoppningsvis så ska jag försöka skriva klart det redan imorgon. 

Tack för alla fina kommentarer guys, hela 32 kommentarer har jag fått på kapitel 4. Thank yooou ♥ 

Vi kör 25+ på denna, right?