I M I S S Y O U - Chapter 9
Tidigare ur "I Miss You": Vi gick ner för trapporna. Harry öppnade portarna ut till höstkylan och vi båda drog våra kappor tätare runt kroppen. Hans varma hand snuddade vid min och jag rös i kroppen.
- Are you cold? frågade Harry.
- No, I'm fine, ljög jag.
Jag frös så mycket att jag fick kämpa för att inte hacka tänder, men tydligen så märkte Harry det. Han flätade in sina fingrar i mina innan vi fortsatte ner för gatan.
- Where are we going? frågade jag, som nu hade kommit på att vi faktiskt var påväg någonstans.
- You'll see! svarade han finuligt.
- Are you cold? frågade Harry.
- No, I'm fine, ljög jag.
Jag frös så mycket att jag fick kämpa för att inte hacka tänder, men tydligen så märkte Harry det. Han flätade in sina fingrar i mina innan vi fortsatte ner för gatan.
- Where are we going? frågade jag, som nu hade kommit på att vi faktiskt var påväg någonstans.
- You'll see! svarade han finuligt.
Vi gick ett tag i tystnad innan vi kom ut från den stora delen av staden. Mörkret hade lagt sig för längesen men stjärnorna lös vackert upp himlen som tusentals lampor.
Min näsa hade fryst så mycket att jag var tvungen att andas genom munnen. Små rökmoln virvlade sakta ur min mun varje gång jag andades ut.
Vi kom fram till en avskild del av en park där vi satte oss ner på en träbänk. Jag lät min andra hand krypa ner i jackfickan eftersom att jag knappt kunde röra på den. Harry vred på sig mot mig.
- Take my hand, sa han och hållde handen som han inte höll i min.
Jag tittade osäkert på honom, sedan tog jag försiktigt upp min hand ur fickan och lade den i hans. Han kramade försiktigt båda mina händer med sina varma. Jag rös till av behag och log mot honom.
- Well, I was thinking that maybe I should tell you about myself... But I guess you're allready know pretty much, don't you?
Jag tittade ordentligt på honom. Kunde inte förstå att han faktiskt varit min idol en gång i tiden. Att jag varit en av de där skrikande fansen. Nu var han bara en kille.
- Yeah, suckade jag.
Vi såg på varandra i några sekunder och han kramade mina händer igen. Så satt vi ett tag, i tystnad. Då och då tittade Harry ner på sin klocka som om han väntade på något.
Plötsligt kände jag en kall droppe landa på mitt huvud. Vi tittade upp båda två och möttes av vita flingor som dalade ner.
- Snow in London? utbrast jag.
- The first of november!? inflikade Harry.
Snön lade sig som ett vitt täcke över parken och lyste vackert upp den svarta himlen. Det blev om möjligt kallare, inga människor syndes på gatorna längre.
- Where are the other boys? frågade jag plötsligt.
- Uhm, they left my apartment this morning, I think they're at Louis' place by now.
- Oh.
Harry tittade hastigt på mig och bet sig i läppen.
- 2 minutes left, viskade han.
"Until?" tänkte jag. Vad skulle hända klockan 9?
- Close your eyes, sa han.
Jag tvekade inte innan jag gjorde som han sade medan klockan passerade nio. I några sekunder blundade jag och kände Harrys ögon titta på mig.
- Now, open them.
Jag kisade innan jag öppnade ögonen och möttes av ljusen från träden som slogs imot mig.
- Wow, fick jag fram.
De hundratals ljusslingorna lös upp hela parken i olika färger och stämningen blev magisk.
- It's so beautiful, viskade jag.
- I know, svarade han utan att släppa blicken från mig.
Min telefon vibrerade till och störde stämningen. Jag släppte motvilligt en av Harrys händer och rotade fram min mobil.
From "Mom" 21:00: I'm going out tonight, I'll be home tomorrow morning. And you, go home. I want to know that you're safe this time.
Jag svalde innan jag snabbt svarade.
- Snow in London? utbrast jag.
- The first of november!? inflikade Harry.
Snön lade sig som ett vitt täcke över parken och lyste vackert upp den svarta himlen. Det blev om möjligt kallare, inga människor syndes på gatorna längre.
- Where are the other boys? frågade jag plötsligt.
- Uhm, they left my apartment this morning, I think they're at Louis' place by now.
- Oh.
Harry tittade hastigt på mig och bet sig i läppen.
- 2 minutes left, viskade han.
"Until?" tänkte jag. Vad skulle hända klockan 9?
- Close your eyes, sa han.
Jag tvekade inte innan jag gjorde som han sade medan klockan passerade nio. I några sekunder blundade jag och kände Harrys ögon titta på mig.
- Now, open them.
Jag kisade innan jag öppnade ögonen och möttes av ljusen från träden som slogs imot mig.
- Wow, fick jag fram.
De hundratals ljusslingorna lös upp hela parken i olika färger och stämningen blev magisk.
- It's so beautiful, viskade jag.
- I know, svarade han utan att släppa blicken från mig.
Min telefon vibrerade till och störde stämningen. Jag släppte motvilligt en av Harrys händer och rotade fram min mobil.
From "Mom" 21:00: I'm going out tonight, I'll be home tomorrow morning. And you, go home. I want to know that you're safe this time.
Jag svalde innan jag snabbt svarade.
To "Mom" 21:00: Okay, have a good time
Det tog inte lång tid att gissa att mamma skulle ut på dejt och lämnade mig hemma.
- Who was it? frågade Harry oroligt.
- My mom, I have to go... sa jag, även då det gjorde ont att säga så.
- Why?
Tja, varför? Vad skulle jag svara på det? Jag kunde inte gärna berätta vad som hände ute på gatan för några dagar sedan.
- She's out on a date and she want me to be home. She's pretty protective as I'm the only one she's got.
- So nobody's home tonight? frågade han.
- No... why?
- Why can't... började han. Why can't I come with you?
Mitt hjärta började banka. Åh, jag ville detta so bad. Men tänk om mamma skulle komma hem för att hämta något? Eller om dejten blivit inställd. Hon trodde ju att jag var med John, inte en kändis.
- I don't know...
Jag tittade ner i marken och tvekade. Harry tog min hand igen för att jag skulle titta upp. Det gick en ilning i min kropp. Det var som om den bestämde mig för att Harry skulle följa med.
- Okay, sure.
Harry log lättat. Han reste sig upp och tog min hand.
----------------------------
Vi gick genom parken tillbaka till Harrys lägenhet och tog bilen hem till min. Innan vi gick i genom dörren så kikade jag in och ropade. Men ingen svarade, vilket betydde att vi var alldeles ensamma.
Konstigt nog var min lägenhet snäppet större än Harrys. Jag gick in till mitt sovrum medan Harry gick husesyn. Jag satte min iphone på laddning och slängde ner min dagbok under sängen.
- Woah, your apartment is totally awesome! ropade han från vardagsrummet.
Jag skrattade.
- Come here! ropade jag tillbaka.
Han ställde sig i dörröppningen som om han ville visa hur snygg han var, och det var inget jag behövde tveka om.
Jag flinade och lade mig på rygg på sängen med telefonen i händerna. Harry kom fram och tog den snabbt ur mina händer.
- No, Haz! jag försökte snabbt slita den till mig utan att lyckas.
Harry hade lagt sig på mage och hållde på att titta igenom min mobil. Min blick for ner på Harrys bakficka där formen av en Iphone syndes. Jag log och drog försiktigt ur hans mobil ur fickan. Konstigt nog märkte han inget. Vi låg åt olika håll och tittade igenom varandras mobiler. Jag fann mig själv titta igenom Harrys kontakter. Eftersom att jag hette Annie var jag en av de första på listan. Jag tittade stumt på mitt namn som han sparat som "Annie ♥". Jag log och gick tillbaka till startsidan. Över 100 000 nya interaktioner på Twitter och Instagram. Det kändes nästan lite farligt att hålla i Harrys telefon. Om jag gjorde ett feltryck så skulle hela världen veta om det. Jag valde att skippa dem apparna, han var ju ingen man kunde facerapa direkt. Istället vände jag mig om och lade huvudet på kudden bredvid Harry.
- What are you doing? frågade jag nyfiket.
- Nothing... Are you warm now? frågade han hjärtligt.
- Yup, svarade jag och tog hans händer för att visa hur varm jag var.
- Wow, you're really hot, skrattade han.
Jag höjde ena ögonbrynet.
- I see what you did there, huh.
Det blev plötsligt tyst. För tyst. Harry tittade på mig, bet sig i läppen och såg allmänt bra ut. Jag tittade på honom och bara väntade på att något skulle hända. Jag ville att något skulle hända, men samtidigt inte. Visst, Harry var en kändis och därför kändes det som om jag redan visste hans personligheter. Men han hade bara känt mig i 2 dagar. Därför var det konstigt att han ville stanna hos mig. Det var ju inte så att mitt utseende avgjorde saken.
Harry bokstavligen stirrade på mina läppar, det var som om han hade fastnat med blicken. Han smekte med pekfingret på min haka och böjde sig fram.
Det var inte första gången direkt. Men när jag närmade hans läppar, slöt ögonen och slutligen kysste honom, så kändes det inte verkligt. Harry tog tag runt min midja och fortsatte kyssen som blev allt mer intensiv. Mina tankar fanns hos Harry, ingen annan stans.
Jag andades ut och lutade huvudet mot Harrys bröst. Någonstans där borde jag ha somnat, för när jag vaknade vid midnatt hörde jag någon ute i hallen. Harry sov medan jag drog efter andan och paniken spred sig. Jag knep ihop ögonen och väntade på mammas reaktion.
- Fuck, viskade jag i Harrys tröja.
Well, jag är riktigt ledsen över mitt avbrott.. vill ni ha en ursäkt så får ni läsa på Evelinas och min blogg som ni hittar HÄR. Anyways, vad tycker ni om dett kapitel? Långt, för att vara mig ju!
Som sagt så går det ganska fort fram, men novellen heter I Miss You och jag vill försöka få första delen (dvs när dem träffas) avklarad så fort som möjligt.
Vad tycker ni? :) 25+ till nästa!
Som sagt så går det ganska fort fram, men novellen heter I Miss You och jag vill försöka få första delen (dvs när dem träffas) avklarad så fort som möjligt.
Vad tycker ni? :) 25+ till nästa!
I M I S S Y O U - Chapter 8
Tidigare ur "I Miss You": - Well, at first I really want you to tell me more about yourself.
Vi satte oss i soffan med en chipspåse i högsta hugg.
- Well, where am I supposed to start? famlade jag.
Harry svarade inte, bara satt där och log. Han svalde.
- Let's pretend that you're telling your lifestory for a new diary, sa han lungt och borrade in sina smaragdgröna ögon i mina.
Vi satte oss i soffan med en chipspåse i högsta hugg.
- Well, where am I supposed to start? famlade jag.
Harry svarade inte, bara satt där och log. Han svalde.
- Let's pretend that you're telling your lifestory for a new diary, sa han lungt och borrade in sina smaragdgröna ögon i mina.
BER ER ATT LYSSNA PÅ DEPPMUSIK, please
Jag tittade in i hennes bruna ögon. Hon var inte som dem andra. Jag bet mig i läppen, jag hade aldrig känt så här förut. Det var som om jag inte kunde behärska mig. Tjejen som satt framför mig var den vackraste flicka jag sett. Trots att jag knappt kände henne så ville jag bara dra fingrarna genom hennes korta hår och kyssa hennes perfekta läppar. Jag ville säga allt det där till henne. Att hon var speciell. Men det skulle inte passa sig.
Annie såg osäker ut, det var som om hon tvekade.
- I was born in the 9th of september 1994 in Canada, where me and my family lived, började hon.
1994. Då var hon alltså 18 år, lika gammal som mig. Jag fortsatte stirra in i hennes ögon för att inte störa henne. Hon famlade med blicken som om hon inte vågade möta mina ögon.
- My father died when I was very little, I think I was about 5 years old.
- Oh, I'm sorry, sa jag försiktigt.
Hon tittade snabbt in i mina ögon och log innan hon fortsatte.
- My brother was 13 by then. He loved my dad were much and got ruined when he died. So he...
Annie bet sig hårt i läppen. Jag satt stilla, men jag var beredd på vad som helst.
- He left us, fortsatte hon. Hon såg ut att bli tom på luft, förvånad över det hon precis sagt. He began a long walk that he thought would take him to our uncle, but after a week we got a phone call from the police.
Hon började blinka fortare och fortare och jag såg att hennes ögon fylldes med tårar, men hon kämpade på.
- They said that Andy died in a train accident.
Tårarna rann okontrolerbart ner för hennes kinder. Jag reagerade blixtsnabbt och tog hennes hand innan jag hunnit tveka. Hon lugnade snabbt ner sig och ansträngde sig för att sluta gråta.
- I just... hon tittade upp. Miss both of them so much.
Jag tittade in i hans ögon, och först då stannade jag upp. Han var så omtänksam, det kändes verkligen som om han brydde sig om varenda ord jag sa. Det räckte att jag bet mig själv i läppen eller tog ett för snabbt andetag och han kramade min hand.
Plötsligt högg det till inom mig, jag var tvungen att berätta det. Att jag skulle vara död om knappt 3 månader. Att det inte var någon idé att träffa mig eftersom att hans kändisliv skulle förstöras när jag... dog. Mina lungor andades ännu häftigare och den här gången flätade han in sina fingrar i mina.
- What is it? frågade han.
Jag ville inte berätta det. Efter 18 år i mitt liv hände det äntligen något. Om jag aldrig träffat Harry så skulle jag nog sitta inne på mitt rum och gråta över John vid det här laget. Men jag var tvungen.
- I have to tell you something more, viskade jag.
- What? frågade Harry hjälplöst.
Jag tvekade. Det var sista gången jag kände så här för någon. Jag tittade deppat på hans stora händer. Jag kunde bara inte berätta det för honom, jag hade aldrig mått så bra.
- I'm really glad you spilled coffee on me, sa jag och log.
- I'm glad I did, sa han och log generat tillbaka.
Harry tittade ner på mina läppar. Nej...
- Seriously though, what are we gonna do?
Jag hållde kvar min hand i Harrys men tittade bort när jag såg att han närmade sig mig. Han andades ut.
- We could go for a walk, fortsatte han.
- But you said you didn't...
- C'mon, sa han ivrigt och drog med sig mig ut.
Vi gick ner för trapporna. Harry öppnade portarna ut till höstkylan och vi båda drog våra kappor tätare runt kroppen. Hans varma hand snuddade vid min och jag rös i kroppen.
- Are you cold? frågade Harry.
- No, I'm fine, ljög jag.
Jag frös så mycket att jag fick kämpa för att inte hacka tänder, men tydligen så märkte Harry det. Han flätade in sina fingrar i mina innan vi fortsatte ner för gatan.
- Where are we going? frågade jag, som nu hade kommit på att vi faktiskt var påväg någonstans.
- You'll see! svarade han finuligt.
Well, kapitel 8 done! Ni får vara beredda på att det kommer att gå ganska fort nu i början, det är en del av berättelsen. Tänkte också påminna er att det här är en sorglig, så lyssna gärna på deppmusik medan ni läser. Det gör jag, och jag börjar gråta även fastän jag inte skriver något sorgligt. Jag vet ju liksom vad som kommer att hända, hihi.
Tack för så många kommentarer, ni gör mina dagar! 25 till nästa yep.
Annie såg osäker ut, det var som om hon tvekade.
- I was born in the 9th of september 1994 in Canada, where me and my family lived, började hon.
1994. Då var hon alltså 18 år, lika gammal som mig. Jag fortsatte stirra in i hennes ögon för att inte störa henne. Hon famlade med blicken som om hon inte vågade möta mina ögon.
- My father died when I was very little, I think I was about 5 years old.
- Oh, I'm sorry, sa jag försiktigt.
Hon tittade snabbt in i mina ögon och log innan hon fortsatte.
- My brother was 13 by then. He loved my dad were much and got ruined when he died. So he...
Annie bet sig hårt i läppen. Jag satt stilla, men jag var beredd på vad som helst.
- He left us, fortsatte hon. Hon såg ut att bli tom på luft, förvånad över det hon precis sagt. He began a long walk that he thought would take him to our uncle, but after a week we got a phone call from the police.
Hon började blinka fortare och fortare och jag såg att hennes ögon fylldes med tårar, men hon kämpade på.
- They said that Andy died in a train accident.
Tårarna rann okontrolerbart ner för hennes kinder. Jag reagerade blixtsnabbt och tog hennes hand innan jag hunnit tveka. Hon lugnade snabbt ner sig och ansträngde sig för att sluta gråta.
- I just... hon tittade upp. Miss both of them so much.
Plötsligt högg det till inom mig, jag var tvungen att berätta det. Att jag skulle vara död om knappt 3 månader. Att det inte var någon idé att träffa mig eftersom att hans kändisliv skulle förstöras när jag... dog. Mina lungor andades ännu häftigare och den här gången flätade han in sina fingrar i mina.
- What is it? frågade han.
Jag ville inte berätta det. Efter 18 år i mitt liv hände det äntligen något. Om jag aldrig träffat Harry så skulle jag nog sitta inne på mitt rum och gråta över John vid det här laget. Men jag var tvungen.
- I have to tell you something more, viskade jag.
- What? frågade Harry hjälplöst.
Jag tvekade. Det var sista gången jag kände så här för någon. Jag tittade deppat på hans stora händer. Jag kunde bara inte berätta det för honom, jag hade aldrig mått så bra.
- I'm really glad you spilled coffee on me, sa jag och log.
- I'm glad I did, sa han och log generat tillbaka.
Harry tittade ner på mina läppar. Nej...
- Seriously though, what are we gonna do?
Jag hållde kvar min hand i Harrys men tittade bort när jag såg att han närmade sig mig. Han andades ut.
- We could go for a walk, fortsatte han.
- But you said you didn't...
- C'mon, sa han ivrigt och drog med sig mig ut.
Vi gick ner för trapporna. Harry öppnade portarna ut till höstkylan och vi båda drog våra kappor tätare runt kroppen. Hans varma hand snuddade vid min och jag rös i kroppen.
- Are you cold? frågade Harry.
- No, I'm fine, ljög jag.
Jag frös så mycket att jag fick kämpa för att inte hacka tänder, men tydligen så märkte Harry det. Han flätade in sina fingrar i mina innan vi fortsatte ner för gatan.
- Where are we going? frågade jag, som nu hade kommit på att vi faktiskt var påväg någonstans.
- You'll see! svarade han finuligt.
Well, kapitel 8 done! Ni får vara beredda på att det kommer att gå ganska fort nu i början, det är en del av berättelsen. Tänkte också påminna er att det här är en sorglig, så lyssna gärna på deppmusik medan ni läser. Det gör jag, och jag börjar gråta även fastän jag inte skriver något sorgligt. Jag vet ju liksom vad som kommer att hända, hihi.
Tack för så många kommentarer, ni gör mina dagar! 25 till nästa yep.
I M I S S Y O U - Chapter 7
Tidigare ur "I Miss You": Vi sjöng klart låten och Niall drog det sista slaget med sitt plektrum.
- We should do that more often, sa Zayn.
- It reminds me of the bungalow-time, log Liam. Just us and the guitar.
Plötsligt plingade min mobil till igen.
- Though I do wanna know who that is! skrattade Louis.
- We should do that more often, sa Zayn.
- It reminds me of the bungalow-time, log Liam. Just us and the guitar.
Plötsligt plingade min mobil till igen.
- Though I do wanna know who that is! skrattade Louis.
- Annie Davies! röt någon.
Jag hoppade till och höjde försiktigt huvudet. Mrs Adams stod några decimeter framför mig och med ens förstod jag att jag somnat mitt under mattelektionen. För en gångs skull kommer jag i tid, och då somnar jag... typiskt.
- I'm sorry Mrs Adams, it won't happen again. Jag tittade bort för att inte börja skratta åt hennes buskiga ögonbryn och det stora svarta håret.
- We... började hon, men avbröts av den höga signalen av ringklockan. Det var rast.
Jag plockade snabbt ihop mina saker, trängde på mig jackan och sprang ut genom dörren.
- Wait, Ms Davies! skrek min lärare, men jag struntade i henne.
Väl utanför skoldörren satte jag mig på trappan och tog fram min telefon. Ett sms från Harry välkomnade mig hjärtligt.
From "Haz" 08:38: Hi, I just thought that maybe I should pick you up tonight? It's pretty cold outside now. :)
To "Haz" 08:39: Aw, that's sweet of you! But I can walk :)
From "Haz" 08:41: Naaah, I insists! x
Jag gav upp och smsade min adress till Harry.
Jag kämpade mig trött igenom skoldagen innan klockan blev 15:45 och det äntligen ringde ut. Jag skyndade mig ut genom skolans port och småspang enda hem.
- Is somebody home!? ropade jag ut i lägenheten, även då jag visste att mamma jobbade vid det här laget.
Jag tog fram en skål och fyllde den med mjölk och flingor. Ivrigt tog jag en sked innan jag bar med mig flingskålen in till mitt rum och ställde den på skrivbordet.
- Okay. Clothes, sa jag upphetsat för mig själv och började rota igenom garderoben.
Jag tog stressat på mig en stor, vit stickad tröja och en vinröd scarf. Jag pillade i örhängen i örsnibbarna och rufsade till mitt korta hår. Det fanns liksom inget annat att göra med det.
Jag lät skeden dyka ner i flingorna och föste hungrigt in den i min mun. Klockan var 16:54, om en halvtimme skulle Harry dyka upp. Mitt hjärta började klappa vilt. Jag gick in på toaletten och suckade medan jag stirrade mig själv i spegeln. Jag böjde mig ner och tog fram min nessesär, sminkade mig snabbt och lade sedan ner den igen.
Plötsligt öppnades dörren.
- Um, hello? ropade jag ut i hallen.
- Hi honey, I'm home early today! hördes mammas röst.
Jag suckade och gick ut till henne.
- Where are you going? frågade hon misstänksamt när hon möttes av mitt sminkade ansikte.
- Out, svarade jag kort.
- Yeah, but with who?
Jag bet mig själv i läppen och försökte för allt i värden komma på en bra ursäkt.
- John! sa jag snabbt.
- Oh! mumlade hon.
Jag böjde mig ner och knöt på mig mina svarta skor. Hade jag allt med mig...? Mobil, pengar... Ja, allt var nog med.
- Well, I must be going! sa jag högt. I won't be to late!
- Okay, have fun.
Jag satte på mig min kappa och drog en mössa över huvudet innan jag försiktigt öppnade handtaget. Innan jag började gå ner för trapporna så kollade jag min mobil en sista gång. 17:27, perfekt.
När jag öppnade ytterporten så drog jag genast efter andan, en vit bil stod parkerad utanför. Harry stod lutad mot bilen och tittade genast åt mitt håll när jag kom.
- Hey! ropade han.
Jag rodnade.
- Hey, have you been waiting long? frågade jag.
- Nah, I was early! Well are you coming? skrattade han.
Med hjärtat utom kontroll gick jag ut till harry som öppnade bildörren åt mig.
- Ladies first!
- Thank you!
Jag satte mig på det sköna bilsätet och Harry likaså.
- I thought I would ask you, is it okay for you to be at my place or something? Starbucks is so... open, avslutade han.
- Of course!
Vi skulle alltså vara hemma hos honom. My God.
- Thanks, log han.
Vi åkte i 10 minuter tills vi kom till en lägenhet som liknade min.
- Are you living here alone or... började jag.
- Yeah, for now.
Vi gick ur bilen och upp till Harrys lägenhet som visst var 100 gånger så stor än min. Harry log överdrivet och slog ut med armarna.
- So, what are we gonna do?
- I don't know, skrattade jag.
- Well, at first I really want you to tell me more about yourself.
Vi satte oss i soffan med en chipspåse i högsta hugg.
- Well, where am I supposed to start? famlade jag.
Harry svarade inte, bara satt där och log. Han svalde.
- Let's pretend that you're telling your lifestory for a new diary, sa han lungt och borrade in sina smaragdgröna ögon i mina.
Jag hoppade till och höjde försiktigt huvudet. Mrs Adams stod några decimeter framför mig och med ens förstod jag att jag somnat mitt under mattelektionen. För en gångs skull kommer jag i tid, och då somnar jag... typiskt.
- I'm sorry Mrs Adams, it won't happen again. Jag tittade bort för att inte börja skratta åt hennes buskiga ögonbryn och det stora svarta håret.
- We... började hon, men avbröts av den höga signalen av ringklockan. Det var rast.
Jag plockade snabbt ihop mina saker, trängde på mig jackan och sprang ut genom dörren.
- Wait, Ms Davies! skrek min lärare, men jag struntade i henne.
Väl utanför skoldörren satte jag mig på trappan och tog fram min telefon. Ett sms från Harry välkomnade mig hjärtligt.
From "Haz" 08:38: Hi, I just thought that maybe I should pick you up tonight? It's pretty cold outside now. :)
To "Haz" 08:39: Aw, that's sweet of you! But I can walk :)
From "Haz" 08:41: Naaah, I insists! x
Jag gav upp och smsade min adress till Harry.
Jag kämpade mig trött igenom skoldagen innan klockan blev 15:45 och det äntligen ringde ut. Jag skyndade mig ut genom skolans port och småspang enda hem.
- Is somebody home!? ropade jag ut i lägenheten, även då jag visste att mamma jobbade vid det här laget.
Jag tog fram en skål och fyllde den med mjölk och flingor. Ivrigt tog jag en sked innan jag bar med mig flingskålen in till mitt rum och ställde den på skrivbordet.
- Okay. Clothes, sa jag upphetsat för mig själv och började rota igenom garderoben.
Jag tog stressat på mig en stor, vit stickad tröja och en vinröd scarf. Jag pillade i örhängen i örsnibbarna och rufsade till mitt korta hår. Det fanns liksom inget annat att göra med det.
Jag lät skeden dyka ner i flingorna och föste hungrigt in den i min mun. Klockan var 16:54, om en halvtimme skulle Harry dyka upp. Mitt hjärta började klappa vilt. Jag gick in på toaletten och suckade medan jag stirrade mig själv i spegeln. Jag böjde mig ner och tog fram min nessesär, sminkade mig snabbt och lade sedan ner den igen.
Plötsligt öppnades dörren.
- Um, hello? ropade jag ut i hallen.
- Hi honey, I'm home early today! hördes mammas röst.
Jag suckade och gick ut till henne.
- Where are you going? frågade hon misstänksamt när hon möttes av mitt sminkade ansikte.
- Out, svarade jag kort.
- Yeah, but with who?
Jag bet mig själv i läppen och försökte för allt i värden komma på en bra ursäkt.
- John! sa jag snabbt.
- Oh! mumlade hon.
Jag böjde mig ner och knöt på mig mina svarta skor. Hade jag allt med mig...? Mobil, pengar... Ja, allt var nog med.
- Well, I must be going! sa jag högt. I won't be to late!
- Okay, have fun.
Jag satte på mig min kappa och drog en mössa över huvudet innan jag försiktigt öppnade handtaget. Innan jag började gå ner för trapporna så kollade jag min mobil en sista gång. 17:27, perfekt.
När jag öppnade ytterporten så drog jag genast efter andan, en vit bil stod parkerad utanför. Harry stod lutad mot bilen och tittade genast åt mitt håll när jag kom.
- Hey! ropade han.
Jag rodnade.
- Hey, have you been waiting long? frågade jag.
- Nah, I was early! Well are you coming? skrattade han.
Med hjärtat utom kontroll gick jag ut till harry som öppnade bildörren åt mig.
- Ladies first!
- Thank you!
Jag satte mig på det sköna bilsätet och Harry likaså.
- I thought I would ask you, is it okay for you to be at my place or something? Starbucks is so... open, avslutade han.
- Of course!
Vi skulle alltså vara hemma hos honom. My God.
- Thanks, log han.
Vi åkte i 10 minuter tills vi kom till en lägenhet som liknade min.
- Are you living here alone or... började jag.
- Yeah, for now.
Vi gick ur bilen och upp till Harrys lägenhet som visst var 100 gånger så stor än min. Harry log överdrivet och slog ut med armarna.
- So, what are we gonna do?
- I don't know, skrattade jag.
- Well, at first I really want you to tell me more about yourself.
Vi satte oss i soffan med en chipspåse i högsta hugg.
- Well, where am I supposed to start? famlade jag.
Harry svarade inte, bara satt där och log. Han svalde.
- Let's pretend that you're telling your lifestory for a new diary, sa han lungt och borrade in sina smaragdgröna ögon i mina.
Tja, I don't know. Kort blev det, men det hade blivit lite konstigt om jag skulle fortsatt så ni får förlåta mig! Har riktigt svårt för det här med början på noveller. Men, det ska nog gå bra när vi kommit en bit! Redan nästa kapitel kommer ni nog inte vilja missa, en massa saker kommer att hända, ba dum tss.
Hoppas ni gillade den i alla fall, 25 till nästa pretty please?
