~ ANNIES PERSPEKTIV.
Dånet av alla människor på gatan pressades in i mina öron och jag försökte stressat tränga mig igenom folkmassorna för att ta mig till närmsta telefonkiosk. Jag drog min kappa närmare kroppen. Det var den 8:onde november och kylan hade redan börjat komma ordentligt. Jag tryckte ner mina iskalla händer i fickorna och bet tag i kragen på kappan för att värma hakan. Något rött dök upp bakom alla huvuden och jag försökte öka takten tills jag kom fram till telefonkiosken och gick in. Det blev tyst och jag rotade igenom fickan för att få tag i ett mynt, sedan lyfte jag luren och knappade in telefonnumret till John. Tre signaler gick fram innan han svarade.
- Yes?
- Hey, it's me. 
- Hi babe, where are you? I'm waiting for you. Didn't we say 5? 
- Yes, but it's so crowded in the street, I'll get there in a half an hour! 
Plötsligt bankade någon på dörren. Jag vände mig tvärt om. En man stod och skrek på mig.
- Um, I have to go now, see you there! Love you.
- Yes, see you honey.
Jag smällde tillbaka telefonen i hängaren och öppnade dörren. Mannen puttade irriterat undan mig, men jag struntade i honom och fortsatte upp för gatan. 

John och jag hade varit tillsammans i några månader nu. Han var speciell, inte som alla andra. Han lyssnade på vad jag hade att säga, och gjorde sitt bästa för att få ett leende på mina läppar. Allt kändes rätt, varje gång vi sågs var det som om alla mina bekymmer var som bortblåsta. Jag log, sedan tog jag upp mina hörlurar ur fickan och tryckte in dem i öronen för att stänga ute allt buller på gatan. Jag tog upp min ipod och scrollade snabbt igenom listan för att sätta på en bra låt. Little Lion Man ekade i mina öron när jag fortsatte gå. När jag kom upp torget så gick jag ut ur folkmassan och in på Starbucks. John satt och väntade vid ett bord längst in. Han omfamnade mig i en kram när jag kom. 
- Is everything alright? frågade han. 
- Yes, why shouldn't it be? 
Han nickade mot koppen framför mig och jag tog tag i den som om den vore ett djur. Jag blundade av behaglighet när värmen slog emot mina händer. 
- It's cold outside, sa John.
- Mhm, mumlade jag och smuttade på kaffet
- Annie, do you wanna go see a movie or something tonight? 

- Sure! sa jag och log mot honom.
Hans blågröna ögon tittade in i mina och hans blonda hår spretade åt alla håll, som om han precis vaknat. 

Jag drack upp mitt kaffe sedan tog John min hand och vi promenerade till biografen. Vi tittade bland affischerna och bestämde oss för att se en film som ingen av oss hört talas om.

Vi letade upp rad 22-23 och satte oss ner för att vänta på att filmen skulle börja. John tittade på mig och verkade inte vilja flytta blicken till något annat. Så jag mötte hans ögon, lika vackra som vanligt. 
- How are you feeling? frågade han plötsligt.
- I'm feeling great John, stop asking me how I feel. 
Jag suckade och vände huvudet till den stora skärmen.
- I'm sorry, I'm just... worried. It's 3... 
- I'm feeling great, sa jag kort. Jag andades tungt medan jag tittade tillbaka på honom.
- Just because the doctor said a date doesn't meen he's right. I'm fine, okay? 
Han nickade och kramade min hand.
- Excuse me, can you be quiet, the movie's begins, fräste en dam bakom oss.
Jag vände mig om och tittade på henne några sekunder utan att säga något. 
- I'm sorry, I didn't meen to be hard, I just don't want to talk about it, viskade jag i John's öra.
- I know, sa han. 

Filmen visade sig vara riktigt sorglig, och det slutade med att hela salongen satt och grät. När filmen slutade hade jag nästan bitit sönder läppen. 
- Shall we go, beautiful? 
John reste sig upp och tog min hand. Jag fnissade och vi gick ut. 
Det var mörkt ute, klockan var nu halv 8 på kvällen. Vi satte oss i John's varma bil och han skjutsade hem mig till mammas lägenhet. När vi kom fram böjde jag mig över handbromsen och kysste hans läppar. Han besvarade kyssen med att lägga sin kalla hand på min kind. 
- I'll see you tomorrow, right? frågade jag.
- Uhm, yeah tomorrow... Han tittade ner och tänkte efter som om han hittade på en ursäkt. Me and my family is going to Oxford tomorrow, I have forgotten to tell you that, haven't I?
- Yes, you have, sa jag och höjde ena ögonbrynet. Well, have a good time!
Han log lättat. 
- Sleep well, viskade han.
Jag kysste honom snabbt och gick sedan ut ur bilen och sprang upp för de 4 trapporna. Jag öppnade dörren, kastade av mig skorna och gick in till köket.
- Mum, I'm home! ropade jag och tittade mig omkring.
- Hi, there's dinner in the fridge honey! ropade hon från vardagsrummet.
- Thanks. 
Jag tog ut en stor portion med kyckling ur kylen och in i mikron. Medans sekunderna sakta räknades ner så drog jag ut min iphone-laddare ur väggen. En dag utan telefon, tänk att jag klarade mig. Jag stoppade mobilen i fickan och tog ut talriken ur mikron. Efter att automatiskt kastat en blick på klockan gick jag in till mitt rum, ställde maten på nattduksbordet och slängde telefonen på min säng. Jag slet av mig mina tighta jeans och drog på mig ett par mjukisbyxor, sedan lade jag mig på sängen. Min iphone sattes igång och välkomnade mig med ett nytt sms, som tydligen var skickat för bara några minuter sedan.

From "John" 19.46: I can't keep pretending, please understand.

Jag drog efter andan. 
- What...? 

---

---

Hm, ja... Detta kom nog som en surprise. Hade först ingen aning om vad jag skulle skriva om, sen fick jag en idé som ledde till detta. Hade tänkt att man skulle föreställa sig John ungefär som Caspar Lee, med utseendet alltså. Ja, jag har ingen aning om vad jag tycker om detta kapitel alltså... Jag vet att det går fort framåt nu i början, men det är för att det är så jäkla mycket som kommer hända lite senare. Jag vet vad jag håller på med, så ni inte börjar fundera. Det kommer nog bli rätt mycket kapitel i denna ändå tror jag... 
Men ja, jag hoppas att ni kommenterar vad ni tycker! Jag kommer nog inte ha några "kommentarskrav" men, över 15 kan ni väl komma upp till igen? ♥