Jag stirrade på smset i någon minut innan jag uppfattade vad som stod. "I can't keep pretending, please understand." Vad menade han med det? Hade han lådsas hela tiden? Jag bet mig hårt i läppen för att förhindra tårarna. Jag kastade en blick på maten, men jag var inte hungrig längre. Jag borde kanske ringa honom. 
Jag knappade snabbt in numret till John och väntade stressat på att han skulle svara. Signal efter signal gick fram, men hans "Yes?" ville inte dyka upp i mitt öra. "Shit". Mobilen åkte ur mina händer och landade mjukt på kudden. Jag lät kroppen falla baklänges och dunsa ner på täcket bakom mig. Allt hade ju varit perfekt, vad hade hänt?
Min mage gjorde ont och jag kände mig spyfärdig. Jag ställde mig upp och ställde mig framför spegeln. Jag måste till honom. Fråga honom varför. Jag klev ut i hallen, satte på mig skorna och drog på mig min kappa.
- Mum, I'll be right back. 
- Okay honey, don't be too late. 
- I wont, viskade jag... 
Jag gick ut ur lägenheten och gick sakta ner för trapporna. Det var inte långt till John, problemet var kylan som låg på många minusgrader. När jag kom ut på gatan tryckte jag ner mössan långt ner i pannan och andades ut varm imma. För att inte tänka på kylan och mörkret så började jag nynna på en låt. Jag hade ingen aning om var jag hört den, men den hade fastnat sådär jobbigt i huvudet på mig. "I'm gonna pick up the pieces, and build a lego house when things go wrong we can knock it down".
När jag gått ett tag kom jag fram till gatans knut. Mitt hjärta slog ett dubbelslag när jag såg männen som satt på gatan och drack. Mina ögon famlade efter en omväg. "My three words have two meanings, there's one thing on my mind. It's all for you".
- Hey baby, come and join us! 
Jag började andas snabbare och gick mot killarna för att maschera rakt förbi dem. Men det var lättare sagt än gjort. En av männen - den stora - tog plötsligt ett ordentligt tag i min vrist och drog mig neråt. Min puls ökade till 100 och jag skrek högt av rädsla. 
- Let go of me! 
Jag slog och sparkade hjälplöst omkring mig. Plötsligt kände jag ett hårt slag i huvudet och allt blev svart. 

~~

Jag vaknade av en förfärlig stank. Mina ögon sved och jag mådde illa. Jag drog med handen över byxorna, jag kände ett hål. Jag tittade chockat ner och såg att kläderna var upprivna. Helvete. Kräkningarna kom varannan sekund och plötsligt låg jag där på gatan och spydde. Jag frös, riktigt mycket. Hur fan kunde det här hända? "And it's dark in a cold December, but I've got ya to keep me warm. And if you're broke I'll mend ya and keep you sheltered from the storm that's raging on". Det var i princip det enda med låten som inte stämde in med verkligheten just nu. Det var november. Jag reste mig upp och försökte intala mig själv att allt var bra. Vad de där männen gjort med mig inatt ville jag inte tänka på. Jag föll ner på knä och spydde ur mig det jag hade kvar i magen.
Jag hade ingen aning om hur länge man skulle klara sig utan att frysa ihjäl. Tanken gjorde mig rädd. Några timmar? Dagar? Veckor? Desto mer jag tänkte på det, desto mer frös jag. Jag tog sakta upp min mobil ur innefickan i kappan. 11 missade samtal och 12 sms. Ja, det förvånade ju mig inte precis. Jag var ca 5 minuter hemifrån, så därför valde jag att skita i att ringa upp henne. Jag låste min mobil och tittade in i den svarta skärmen. Speglingen avgjorde tillräckligt mycket - såhär kunde jag inte gå hem. Lättat hittade jag min väska bredvid mig. Jag stoppade ner händerna, en ynka krona hade dem lämnat. Jag tittade mig skärrat omkring, som om männen fortfarande skulle vara kvar. Medan jag intalade mig själv om att det inte var någon fara vände jag mig om och promenerade iväg längst gatan för att försöka hitta en toalett. 
En liten, liten dörr mellan två affärer fångade min uppmärksamhet. "WELCOME TO LOU's PLACE" stod det på den. Lou, det påminde mig om Louis. Jag log snett och öppnade dörren. En grönklädd kvinna kom farandes mot mig. 
- Oh dear dear, poor child! utbrast hon. 
- I'm fine ms, I just... got hurt, avslutade jag.
- Oh, I hope your okay. You can call me Lou, just Lou. 
Kvinnan log vackert.
- So, what can I do for you? 
- I just need a bathroom please, to fix this. 
Jag klappade med händerna på mina lår och hon nickade sakta. Lou lånade mig ett par byxor och visade mig till toaletten. Jag backade skärrat åt sidan när jag såg mitt ansikte i spegeln. Jag hade en stor blåtira över vänster 
tinning, mascaran var utkletad och håret tovigt. Fuck. Lou hade vänligt försäkrat mig om att jag kunde låna allt jag behövde i hennes skåp, så jag öppnade det och tog fram en grön borste. "Well, she seems to fancy green..." viskade jag tyst för mig själv. Jag drog den genom mitt korta igelkottshår, och efter 10 sekunder var det okej igen. Jag satte på vattenkranen och skvätte upp vatten i ansiktet på mig själv. 
Klockan passerade 08:21 när jag äntligen såg hyffsad ut. Lou's militärgröna byxor satt som en smäck. Jag började pilla på ringfingernageln medan jag tittade djupt in i spegeln. Mamma skulle bli dödsrädd över bara blåtiran. 

Mitt i allt hade jag glömt gårdagen. Jag var ju påväg till John, inte visste jag vad som skulle vänta. En regäl utskällning eller tårar? Det kanske bara var ett misstag trots allt? 

Allt hände så fort, jag hade inte tid att tänka på såhär mycket samtidigt. Jag andades in och ut. 

- It's okay Annie, relax. 

---

---

Hm, ja. I donnnnooo, för mycket som händer.
Men detta var liksom bara för att ni ska förstå att hon inte är en vanlig flicka som sitter hemma framför datorn och stalkar 1D hela dagarna, hehe. Annie är riktigt modig. 

I alla fall dåååå, 20+ till nästa?