NÅGRA DAGAR SENARE...

Ett tjutande ljud trängdes in i mina öron och jag slängde automatiskt min hand mot väckarklockan medan jag gäspade trött. Klockan var 06.31 den 31 oktober, dags för ännu en skoldag. "Just a few more seconds".. viskade jag. Jag blundade en aning och några sekunder senare slog klockan 07.12. "Shit!" Att jag alltid skulle komma för sent. Snabbt drog jag i fötterna i mina tofflor. Jag reste mig stelt upp ur sängen och satte mig vid mitt skrivbord. Jag kletade på mascara på mina ögonfransar och drog en kam genom mitt korta hår. 

Jag skruvade tillbaka locket på mascaran och slängde i den i nessesären.
Pyjamasen drog jag av mig, sedan var det dags att klä på sig. Det fanns ingen tid att krångla med kläder nu, så jag tog gårdagens kläder vilka jag älskade. Ett par jeans, en vit skorta och över det en brun stickad tröja. Jag tog ur en ljusbrun sjal ur byrålådan och virade över mitt huvud, sedan ställde jag mig framför spegeln. Jag gick ut till köket där mamma omfamnade mig i en varm kram. Hon hade blivit väldigt hjärtlig det senaste året, dock behövde jag ju inte fundera så mycket på varför.
- Morning... gäspade jag.
- Morning, sa hon högt. I've done breakfast for you.
- Thanks.
Jag satte mig vid bordet och började bre en macka.
- Wait, darling. Mamma tittade ner på sitt armbandsur.
- Shouldn't you be on your way by now? 
- Yes, I know, muttrade jag. 
Jag tog min macka och proppade i mig den medan jag satte på mig jackan.
- You'll be hungry! protesterade mamma.
- I'll stop by at Starbucks! Jag gav henne en snabb puss och gick ut på gatan med väskan över axeln. 

På väg upp för Oxford Street fick jag en obehaglig känsla i magen. Gatan var som vanligt full med folk och det skulle garanterat bli trångt att gå upp för den. Plus att det nog skulle ta ett tag. Jag kastade en snabb blick på Starbucks. Tvekade, aldrig att jag skulle komma till skolan i tid. Hungrig var jag och kallt som tusan var det ute.  Snabbt småsprang jag mot skylten och tittade in genom fönstret. Kön var lång, men en varm choklad frestade mig oerhört mycket. Jag öppnade dörren och möttes av den varma luften och den välbekanta doften där innefrån.  Åh, jag ville bara stanna där hela dagen. Jag tittade mig omkring lite och ställde mig i den långa kön. Som alltid när jag fick tid över halade jag upp min iphone ur fickan och scrollade igenom instagram. Jag tittade upp och min blick for fram mot killen framför mig. Han hållde i en svart iphone och scrollade igenom instagram precis som jag. Jag drog efter andan när det orangea fältet med news kom upp. 25573 gillningar, whaat? Min nyfikenhet tog över och jag gjorde mitt bästa för att komma så nära honom som möjligt för att lyckas se vad hans användarnamn var. Kön gick ett steg framåt och med ens stoppade killen ner sin mobil i fickan och mitt hopp släcktes. Nu var han framme vid kassan. 
- A cup of cappucino please. 
Jag kände med ens igen hans röst. Var hade jag hört den förut? 
Mannen i kassans blick fastnade på killens ansikte. Han stod stilla ett tag innan killen gjorde ett ansiktsdrag och mannen i kassan harklade sig.
- Of course! 
Han försvann för en sekund. Killen framför mig plockade upp sin mobil igen, denna gången gick han in på twitter. Jag lutade mig fram och försökte ivrigt se vem han var, medan den förvånade mannen i kassan kom tillbaka.
- Here you go sir, sa han vänligt och räckte över den varma koppen. Killen stoppade ner sin iphone i fickan igen och tog emot koppen med sina stora händer.
- Thank you!
Hans röst störde mig. Jag försökte fördärvat komma på var i allsin dar jag hört den. Mitt i allt glömde jag att jag stod ungefär en cm från hans axel. Killen vände sig tvärt om, men det var försent. Koppen träffade mig i magen och den glödheta kaffen välde över mina kläder. Jag skrek av smärta. 
- Oh my God, I'm so sorry! utropade killen. 
Jag andades häftigt, sedan kollade jag snabbt upp på honom. 
Lockigt, brunt hår, stor näsa, gröna ögon och en stor mun med smilegropar. Det kunde inte vara han, det kunde det bara inte... Mitt hjärta klappade ännu snabbare. Min mun formade troligen ett O och jag stirrade storögt på honom. Där stod jag, med blöta kläder fyllda med kaffe, och stirrade på Harry Styles.

---

---

För det första, I'm sooo sorry att det här kapitlet kommer så sent. Men jag har en ursäkt, det har nämligen hänt lite saker, personliga saker alltså. Men nu är det i alla fall uppe, och jag hoppas att ni gillar det. Hann tyvärr inte läsa igenom detta så det var säkert några småfel här och var, men hur som helst...
Jag ville verkligen få fram det här med Harry och göra klart det med John så fort som möjligt, då jag tror att novellen blir rörig och lång annars. Så jag hoppas att ni tycker att det här var okej! 

25+ till nästa va? :)