Jag tittade in i hennes bruna ögon. Hon var inte som dem andra. Jag bet mig i läppen, jag hade aldrig känt så här förut. Det var som om jag inte kunde behärska mig. Tjejen som satt framför mig var den vackraste flicka jag sett. Trots att jag knappt kände henne så ville jag bara dra fingrarna genom hennes korta hår och kyssa hennes perfekta läppar. Jag ville säga allt det där till henne. Att hon var speciell. Men det skulle inte passa sig. 
Annie såg osäker ut, det var som om hon tvekade. 
- I was born in the 9th of september 1994 in Canada, where me and my family lived, började hon.
1994. Då var hon alltså 18 år, lika gammal som mig. Jag fortsatte stirra in i hennes ögon för att inte störa henne. Hon famlade med blicken som om hon inte vågade möta mina ögon. 
- My father died when I was very little, I think I was about 5 years old. 
- Oh, I'm sorry, sa jag försiktigt.
Hon tittade snabbt in i mina ögon och log innan hon fortsatte. 
- My brother was 13 by then. He loved my dad were much and got ruined when he died. So he...
Annie bet sig hårt i läppen. Jag satt stilla, men jag var beredd på vad som helst.
- He left us, fortsatte hon. Hon såg ut att bli tom på luft, förvånad över det hon precis sagt. He began a long walk that he thought would take him to our uncle, but after a week we got a phone call from the police.
Hon började blinka fortare och fortare och jag såg att hennes ögon fylldes med tårar, men hon kämpade på. 
- They said that Andy died in a train accident. 
Tårarna rann okontrolerbart ner för hennes kinder. Jag reagerade blixtsnabbt och tog hennes hand innan jag hunnit tveka. Hon lugnade snabbt ner sig och ansträngde sig för att sluta gråta.
- I just... hon tittade upp. Miss both of them so much. 

Jag tittade in i hans ögon, och först då stannade jag upp. Han var så omtänksam, det kändes verkligen som om han brydde sig om varenda ord jag sa. Det räckte att jag bet mig själv i läppen eller tog ett för snabbt andetag och han kramade min hand. 
Plötsligt högg det till inom mig, jag var tvungen att berätta det. Att jag skulle vara död om knappt 3 månader. Att det inte var någon idé att träffa mig eftersom att hans kändisliv skulle förstöras när jag... dog. Mina lungor andades ännu häftigare och den här gången flätade han in sina fingrar i mina. 
- What is it? frågade han.
Jag ville inte berätta det. Efter 18 år i mitt liv hände det äntligen något. Om jag aldrig träffat Harry så skulle jag nog sitta inne på mitt rum och gråta över John vid det här laget. Men jag var tvungen.
- I have to tell you something more, viskade jag. 
- What? frågade Harry hjälplöst.
Jag tvekade. Det var sista gången jag kände så här för någon. Jag tittade deppat på hans stora händer. Jag kunde bara inte berätta det för honom, jag hade aldrig mått så bra.
- I'm really glad you spilled coffee on me, sa jag och log.
- I'm glad I did, sa han och log generat tillbaka.  
Harry tittade ner på mina läppar. Nej... 
- Seriously though, what are we gonna do?
Jag hållde kvar min hand i Harrys men tittade bort när jag såg att han närmade sig mig. Han andades ut. 
- We could go for a walk, fortsatte han.
- But you said you didn't... 
- C'mon, sa han ivrigt och drog med sig mig ut. 

Vi gick ner för trapporna. Harry öppnade portarna ut till höstkylan och vi båda drog våra kappor tätare runt kroppen. Hans varma hand snuddade vid min och jag rös i kroppen. 
- Are you cold? frågade Harry. 
- No, I'm fine, ljög jag. 
Jag frös så mycket att jag fick kämpa för att inte hacka tänder, men tydligen så märkte Harry det. Han flätade in sina fingrar i mina innan vi fortsatte ner för gatan. 
- Where are we going? frågade jag, som nu hade kommit på att vi faktiskt var påväg någonstans.
- You'll see! svarade han finuligt. 

---

---

Well, kapitel 8 done! Ni får vara beredda på att det kommer att gå ganska fort nu i början, det är en del av berättelsen. Tänkte också påminna er att det här är en sorglig, så lyssna gärna på deppmusik medan ni läser. Det gör jag, och jag börjar gråta även fastän jag inte skriver något sorgligt. Jag vet ju liksom vad som kommer att hända, hihi. 

Tack för så många kommentarer, ni gör mina dagar! 25 till nästa yep.